Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. »Grefve Emanuel Strutsenfot lefver — — —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
vänner här i Stockholm skrifvit följande bref, hvilket mottagaren
välvilligt ställt till redaktionens förfogande:
Hedersbror!
Enligt löfte vill jag nu skrifva några ord till dig, när något som
kan intressera dig, inträffat. — På en eskaders färd å olika vatten
inträffa naturligtvis mångahanda intressanta ting; men de tarfva
vanligen långa beskrifningar, för att de skola kunna förstås at från-
varande personer, derför skrifver jag sällan något om sådana händelser,
alldenstund det inte ligger i min natur att ha ro att länge sitta vid
skrifbordet.
Men nu, när jag fått något personligt af intresse, vill jag intria
mitt löfte och skrifva några ord till dig.
Andra dagen efter, sedan eskadern förankrats här utanför Monte-
Carlo, voro eskaderchefen och några officerare, bland dem jag, i land
och besågo de vackra parkanläggningarne kring staden Monaco.
Kan du gissa, hvem vi stötte på der?
Jo grefve Emanuel Strutsenfot, du vet. han, som gifte sig med
fröken Hortens Wennerholm, den vackra guldhönan som så mången
fikat efter.
Men, käre vän, det var intet gladt sammanträffande, vi fingo med
grefven, öfver hvilkens hufvud fasansfulla stormar rasat med för-
härjande kraft.
(Vi utesluta här brefskrifvarens beskrifning öfver fru Wenner-
holms vansinne och död vid passet Via Male, hvilken är bekant förut
samt fortsätta derefter med brefvet:)
Grefven hade skadat sig mycket illa under räddningsförsöket
samt blifvit omhändertagen af ett beskedligt bondfolk, hvilket vårdat
honom efter bästa förmåga, tills han blifvit så pass bra,- att han
kunde begifva sig tillbaka till värdshuset vid Via Male, der man var
okunnig om hans öde och antagligen trodde, att han var omkommen.
De skador, han åsamkat sig, äro emellertid så betydande, att han
är en krympling för lifvet, i det att hans ena ben blifvis snedvridet
och nu släpar efter honom, så att han måste stöda sig på en bastant
käpp, när han skall gå.
Här slutade Anna att läsa för ett ögonblick för att torka bort
tårarne ur sina ögon.
_ Förfärligt, sade fröken Pamela.
_ Arme Emanuel, suckade Anna.
_ Grefvinnan vet då inte af, att han lefver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
