Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Annas mor i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Så var den äfven här.
Gunilla stod i ena dörren och tittade samt torkade sina ögon
af rörelse och inspektor Hagberg stod qvar, der han stått, när Anna
sprang förbi honom.
Efter några sekunder sade han:
— Jag lemnar er nu. Talen nu om, hvad som ligger er på
hjertat. I blifven alldeles ostörda.
Han gick och Gunilla drog sig också tillbaka.
Mor och dotter voro ensamma.
Det var ett högtidligt ögonblick för dem båda.
Hur hade icke allting omgestaltat sig, sedan de sist sågo hvar-
andra.
Minnena trängde sig på dem.
— Mor! sade Anna.
— Min snälla flicka, svarade gumman.
— Du har förlåtit mig?
— Jag har intet haft att förlåta.
— Ack om du visste mor — — — ,
Hon förde henne till soffan.
— Ack om du visste, mor, sade hon, hvad jag lidit.
— Stackars min flicka.
— Jag har icke haft någon stadig ro förrän på sista tiden.
— Jag vet det, mitt älskade barn.
— Alla trodde mig om ondt.
— Ja, ja!
— Äfven du gjorde det, mor?
Gumman dröjde litet med svaret och sade sedan matt:
-— Ja!
— Åh, det är gräsligt att vara så misskänd.
— Allt är grefve Strutsenfots fel.
— Nej mor, skjut ej hela skulden på honom, jag har lika
mycken skuld sjelf. Jag skulle aldrig gifvit honom det der olycksaliga
löftet.
— Du var ung och när en grefve–––- Åhnej, nog är skulden
hans. Han har inte heller r.ågot anseende nere vid Kosta längre
— Men det är orättvist, mor.
— Nej, vördig prosten säger, att grefven är värd att föraktas,
och då är det också säkert.
— Men det sade man ju förut äfven om mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
