Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Annas mor i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v-«rt ■
Liksom vindarne på hafvet använda all sin kraft för att kunna
förstöra seglaren, så hade en tid olika personers passioner sträfvat
efter att bringa Anna till undergång.
Det är ej onda andar, som jaga upp vågorna på hafvet och som
slita loss segel och bräcka master för seglaren; det är en strid i
naturen och den striden uppkommer, antingen en seglare för tillfället
är ute på böljorna eller ej.
Likaså var det med den storm, som höll på att bringa Anna
till undergång. Passionerna hade blifvit lössläppta; sqvallret och
förtalet äro tvenne fasansfulla makter, hvilka litet emellanåt drabbat
tillsammans dels med hvarandra, men oftast med sanningen, och den
menniska, hvilken då blir föremålet för dessa makters strid, har
mycket svårt att reda sig och bringas ofta till undergång i socialt
hänseende, äfven om hennes själ och hjerta äro rena som ett nyfödt
barns.
Men Anna hade hållit ut och slutligen hade pratet om henne
tystnat. Hennes bekanta i henues hembygd hade blifvit öfvertygade
om, att hon lidit orättvist och förtalet hade upphört, sanningen
firade sin triumf "och det blef ljuft och härligt kring Anna, alldeles
som det är, då solen går upp öfver en spegelklar hafsyta.
Detta lugn är alltid lika ljuft, denna soluppgång är alltid lika
skön. Men man märker dessa egenskaper mycket tydligare efter en
storm.
Så äfven i menniskohjertat: Lugnet och ljuset efter stormen och
mörkret äro känslor, hvars behag äro rent at outsägbara.
Skymfad och bortvisad hade Anna gått från sin hemort — skulle
hon nu komma åter dit, så är det visst, att man skulle visa henne
aktning och heder.
Väl hade Anna skäl att glädjas och att tacka Gud, för den
upprättelse, hon fått, för den kraft, hon blifvit förlänad att bestå uti
lifvets vexlande skiften. Väl hade äfven hennes mor skäl att fröjda
sig öfver sitt barn, som hon sa högt älskat och som var hennes
stolthet, innan stormen bröt ut. Väl hade hon orsak att glädja sig
nu, då hon efter stormen fann, att hennes dotter fortfarande kunde
vara hennes stolthet.
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
