Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Annas mor i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
— Hå, hå, ja, ja, allt står i Guds hand.
— Ja mor; och skjuter man allt här i lifvet till Gud, så går
det en väl också.
— Ja, ja!
— Jag har under alla mina pröfningar skjutit allt i Guds sköte.
— Du är ett godt barn, Gud välsigne dig, Anna. —
Länge sutto mor och dotter och språkade, utan att någon störde
dem.
Slutligen kom emellertid Gunilla in.
— Får jag bjuda på kaffe, frågade hon.
— Tack snälla du, svarade Anna och inom kort sutto alla tre
kring kaffebordet pratande och skrattande. Det vill säga, det var
egentligen de båda flickorna som pratade, Gumman lät sig nöja med
att dricka kaffet, skratta med och föröfrigt att se på sin flicka,
hvilken blifvit så vacker, tyckte hon och hvilken hon älskade så
högt.
Den gamla gjorde sig sjelf förebråelser, för att hon varit sträng
mot Anna och hon erkände för sig sjelf, att hon varit orättvis mot
henne. Men hon rådde inte för det. Den gamla hade blifvit så
hårdt pröfvad af sorgen, att hon inte kunde med fog ställas till
ansvar för, att hon varit hård mot sitt barn.
Den sten, som alla spotta på, blir våt, lyder det gamla, heder-
liga ordspråket.
Alla hade pekat finger åt Anna der nere i Småland vid tiden
för chismen i hennes hem; fadern hade dött, bröderna hade rasat
af ilska mot sin syster; — v¡ r det då så underligt, att den stackars
modern trodde, att hennes dotter var värd förakt. — Var det då
underligt, att hon i sin sorg icke ville se henne?
Nej!
Men hon hade aldrig upphöit att hysa moderliga känslor för
sitt barn — aldrig. Det var mera sorg än vrede, som besjälade
henne.
Men liksom efter en storm på hafvet, under hvilken alla vindar
tumlat om med hvarandra och jagat upp skyhöga vågor för att upp-
sluka seglaren, solen går upp öfver en lugn hafsyta och tjusar med
sin prakt den förut uppskrämda och pröfvade menniskan; så gick
och Annas sol upp i lugn efter en fasans tid.
Alla passioner hade blifvit lössläppta mot henne och hon hade
varit att likna vid det nödställda fartyget på det stormiga hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
