Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. En oförmodad friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Glasen voro fyllda, när de buros in och bjödos omkring och en
uppslagen butelj ställdes derjemte på bordet.
Det blef något nervöst hos Gunilla, när champagnen bars in.
Hon hade något att ordna med sin klädning och sin serviett, som
visst råkat falla i golfvet och ros och lilja vexlade oupphörligt på
hennes fagra kinder, troligen beroende derpå, att hon druckit ett
par glas vin samt äfven på ansträngningen att böja sig framåt, när
servietten for i golfvet.
Emellertid hade champagnen blifvit bjuden kring hela laget. Det
bief en viss högtidlig stämning, man vet ej hvarför, om icke derför,
att champagnen kommit så öfverraskande, liksom ett stjärnskott på
natthimlen.
När hvar och en hade fått sitt glas, blinkade inspektor Hagberg
litet hemlighetsfullt åt pastorn som hostade och reste sig upp från
bordet, sägande:
»Mitt herrskap!
Vi ha nyss af vår artige och aktade värd blifvit tackade för att
vi hörsammat hans vänliga kallelse och samlats här i hans vackra
hem till en festlig kollation. I sanning, det är vi som böra tacka
för att vi blifvit hågkomna. Vårt tack har äfven blifvit på ett
humoristiskt och älskligt sätt framburet till vår värd och man
skulle måhända tycka, att det vore nog; ty allvaret som hvilar under
humorn, det är just det, som bildar skämtets spets på samma gång,
som det utgör dess värderika underlag.»
Fröken Pamela fann sig rörd af prestmannens ord och satte sig
bättre tillrätta på stolen för att kunna beqvämt lyssna till de vackra
orden, hvilka framsades med en särskild vacker stämma.
Pastorn fortfor:
»Icke förty beder jag att för några ögonblick få rå om mitt
herrskaps uppmärksamhet. — När en stor glädje står för dörren,
klappar menniskans hjerta ofta fortare än vanligt till följd af de
glada aningar, som besjäla henne. Men när glädjen väl blir insläppt,
svallar menniskobjertat öfver, hennes känslor nöja sig då icke mera
med att vara innestängda i hjärtats trånga kammare, utan vilja ut —
ut i verlden för att dela med sig åt andra menniskor af öfverflödet
af glädjen. — Jag behöfver inte säga, att det är om goda menniskor,
som jag nu talar; ty de onda dölja girigt allt inom sig sjelfva, då
det är fråga om glädje, men när sorgen kommer låta de i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
