Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. En oförmodad friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
— Och inte kommo Hagbergs åter heller och talade om, hvad
de erforo under sitt besök hos honom, tilläde gumman.
— Jag tror mig kunna säga, att det är bästa beviset för, att
grosshandlaren mår väl, sade Anna. Hade han varit sjuk, så hade
nog inspektorns kommit tillbaka hit och underrättat nådig fröken
derom.
— Ja, ja, det har du rätt i. Det hade de nog gjort. — Läs
vidare då mitt barn.
Anna forsatte:
Ack kärlekens och glädjens rus
De flykta som en vårvinds sus
Men hatet, sorgerna och nöden
De äro trogna intill döden.
Så suckar han och plötsligt hör
En stämma klagande i natten:
»Jag törstar, Axel gif mig vatten
Och tag mitt afsked, förr’n jag dör!»
Vid denna röst den välbekanta,
Han störtar fram bland klippor branta
Och ser — en okänd yngling stödd
Mot berget, sårad och förblödd.
Men månen går ur moln och lyser
På bleka anletsdrag: då ryser,
Då skriker han med fasans ton:
»Åh, herre Jesus, det är hon!
Här gjorde Anna ett uppehåll. Hon blef så rörd al den vackra
dikten, att hon inte kunde fortsätta.
Gumman sade intet om, att hon slutade att läsa utan att vara
tillsagd derom, utan hon satt i siua tankar och det är troligt, att hon
icke mycket lyssnat till de sist lästa orden nr hennes älsklingsdikt^.
Plötsligen ryckte hon upp sig och sade:
— Nej, jag står inte ut med det här; jag måste ha visshet i
denna sak.
— I hvilken, frågade Anna.
— Angående grosshandlaren.
— Nådig fröken tror fortfarande, att han är sjuk?
— Jag tror ingenting; men jag är så orolig. — Du får lof att
gå upp till honom och höra, hur det står till, Anna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
