Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Karl Andersson på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
Han var ett stort och präktigt djur, hvars lemmar, utsträckta i
hela sin längd, visade styrkan i hans muskler.
Ur hans med skarpa tänder beväpnade käftar flöt fraggan i
ymnighet.
Plötsligen fingo de resande höra ett långt och aflägset rytande,
på hvilket tigern svarade med en klagande jemraer.
Ett utrop af indianerna förkunnade Karl Andersson och hans
vänner annalkandes af en ny fara.
Deras fruktan besannade sig inom några minuters förlopp, all-
den8tund de fingo se en annan tiger, mindre än den förra,-nalkas
grottan med stora språng.
Det var tigrinnan.
Hennes rytande, dä hon fann sina ungar vara döda, öfverträffade
allt, hvad de resande förut hört.
Slutligen upphörde hon emellertid med sitt tjut, hvilket för-
vandlades -till ett doft mummel. Derpå satte hon sina vädrande
näsborrar tätt intill grottans öppning liksom för att upptäcka den,
som begått våldet mot ungarne.
Då hennes blickar träffade Karl Andersson, tog hon sats och
störtade med en så, förfärlig styrka emot stenen, att det sannolikt
skulle hafva lyckats att skjuta den ät sidan, om ej de resande med
förenade krafter hållit emot densamma, hvilken var deras andra
skydd.
Efter flera fåfänga försök att rubba stenen gick hon åter till
tigern, hvarpå de båda djuren rytande aflägsnade sig. Deras rytanden
blefvo allt svagare och svagare samt hördes slutligen ej till grottan.
Då visade sig de båda indianska vägvisarne vid ingångeu till
grottan och yikade på en hastig flykt såsom det enda medlet till
räddning, emedan tigrarne antagligen kände en annan ingång till
grottan, den de trodde dem hafva gått att uppsöka.
De resande sköto hastigt undan stenen, som dittills hade skyddat
dem och hastade ut ur grottan, i hvilken de hade trott sig vara
lefvande begrafna.
Men snart fingo de åter höra tigerns rytande.
Skyndsamt följde Karl Andersson och hans vänner sina ledare
på en gängstig, som i anseende till den mängd trädstammar och grenar,
hvilka stormen kringstrött på densamma gjorde deras flykt både
sinksam och besvärlig. Isynnerhet hade Wharton svårt att följa de
öfriga, hvilka ofta måste stanna för att ej förlora honom ur sikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
