Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Karl Andersson på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
raska steg samt fick straxt derefter se en indian som satt på en
annan trästubbe och fastade sina blickar skarpt på mig.
— Då kände du dig allt enkel Pelle, sade Karl Andersson, hvil-
ken numera icke var så hjärtblöt af sig, hvilket blir en följd, då man
vistas bland menuiskor, som ständigt gräla samt slå sönder eller ihjäl
hvarandra.
— Jag sade inte ett ord och rörde mig inte heller; han blef
äfven stilla, sade Pelle.
— Tvi tusan du! Det var en obehaglig situation, sade Karl
Andersson och drack. — Nåå?
’— Den smidige och siarke mannen, fortsatte Pelle, var en präk-
tig stridshöfding samt var beväpnad ined både bössa och båge.
— Du var allt en riktig backhare då, Pelle!
— Nej du! — Jag sprang upp och tog en af mina terzeroler,
som låg laddad bredvid mig.
— Det var tusan! Och han?
— Jo, äfven han steg upp och gick mig långsamt till mötes. Då
han kom närmare, höll jag terzerolen emot honom; men ett slag af
hans tomahawk träffade min hand så häftigt, att skottet i det till
jorden fällda geväret brann af. — Jag grep efter den andra terzero-
len, men han sprang på mig, böjde ned min hals och svängde öfver
mitt hufvud sitt mordvapen.
— Det var inte mycket med dig då, Pelle!
— Nej inte mycket.
— Nå, hur kom du loss från honom?
— Jo, i väntan på dråpslaget anropade jag honom med tecken
och blickar om försköning. Han betraktade mig då stillatigande nå-
gra ögonblick, hvarpå han släppte mig lös, tog min terzerol och sköt
af den i luften.
— Dan gjorde dig ofarlig med andra ord.
— Ja; men han ville mig intet ondt. Hans nyss mig öfvergång-
na våld hade varit förestafvadt af sjelfförsvarskänsla; ty sedan han
afskjutit skottet, tände han sin på tomabawken hängande pipa, drog
några drag ur densamma och räckte mig den derpå såsom ett tecken till
fred och vänskap. — Jag gjorde på samma sätt och nu visste jag
ganska väl, att jag var i säkra händer.
— Lyckligt, när man råkar ut så väl.
— Före detta ögonblick, då piporna tändes, hade ingendera af
oss talat ett ord och jag var inte heller mäktig det indianska lungo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
