Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Den vackra indianska enkan i Kalifornien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i"
ät enkans dotter. Hon slet sönder halskedjan, vid hvilken vigsel-
panten hängde och kastade den i floden.
Vissiacodi tog derefter 1er, blandade det med sand till tecken
af den jordiska varelsens intet, samt beströk dermed pannan och brö-
stet, derunder bad hon med hög röst, hemtade tre gånger vatten med
handen och utgöt det, men drack deraf lika många gånger till
tecken af de högsta egenskaperna hos gudomen. Derefter steg hon
upp ur floden, gick fram till en tänd fackla och såsom ännu ett prof
brände upp första fingerleden på högra handen.
Denna smärtsamma operation, hvarunder ingen fick nalkas henne,
uthärdade den vackra Vissiacodi med ett beundransvärdt hjältemod.
När alla dessa förberedelser voro gjorda, steg hon slutligen upp
på bålet.
Der nämnde hon för första gången sin mans namn till tecken att
nu mera all skillnad dem emellan vore upphätd ty en indiansk
qvinna får aldrig uttala sin mans namn.
Hon lade sig på venstra sidan om liket, upplyfts dess hufvud
och lade det på sin högra arm, liksom om mannen ännu hade lefvat.
Derefter fattade hon facklan med venstra handen och antände
sjelf bålet.
För att påskynda branden kastade de närvarande olja och väl-
luktande kådor i lågorna och några karlar lade långa bamburör öfver
halsen på det olyckliga offret.
Detta varade något öfver två timmar, hvarunder intet klagoljud
hördes ifrån den arma qvinnan. Hennes anletsdrag förändrades un-
der denna tid icke märkbart. Hon vände sina alltid glada blickar
några gånger åt det håll der hennes barn stodo. Dessa tycktes vara
de enda, som intresserade henne.
Musiken skallade å nyo och indianskans kropp förkolnade vid
hennes döde makes sida. De smärtans utrop, som de sista minuter-
na af hennes lif banade sig fram öfver hennes läppar, hördes ej för
den skrällande musiken. —
Man vet ej, hur mycket de kaliforniska myndigheterna läto be-
tala sig för tillåtelsen at detta ohyggliga sjelfmord.
Per, hvilken bevittnat denna händelse, sade till Karl Andersson.
— Hon var en hjeltemodig qvinna och den enda, som jag skulle
kunnat älska. Nu har mitt hjerta brunnit å båle.
ii
a
