Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett underligt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MBBHMifl
50?
392
när en summa om ett par tusen francs förklarades vara hennes.
Det är gudomligt!
— Ja min rådiga, ni har rätt sade markisen,
— Det växer ett berg af guld framför mig, fortsatte grefvinnan
och lekte med de vunna penningarna, allt ander det att hon skrattade.
Men under det att hon gjorde detta, sågo ett par sorgsna ögon
på henne från ett hörn af spelsalen. De tillhörde en mörklagd yngling,
hvilken satt sitt sista guld i banken, just när grefvinnan vann. Det
var med hans penningar, hon lekte.
Han ämnade gå fram till henne och säga, att han tappat allt,
att hon vunnit det samt be henne låna honom litet af sitt öfverflöd.
Men en oförklarlig känsla höll honom tillkaka.
Han lemnade spelsalen.
Röda flammor stego upp på hans kinder och försvunno lika fort
derifrån. Hans blick blef stirrande och hans gång bief ostadig.
Så kom han slutligen till en aflägsen berså, der han satte sig ned.
Hans andedräkt var flämtande och något ytterst nervöst före-
tedde hela hans uppträdande.
Han lutade armbågen mot det lilla marmorbordet, som stod i
bersån och lade pannan i handen:
— Ruinerad! hviskade han till sig sjelf.
— Roffad! tilläde han och rätade ut sig.
— Och den der vackra djefvulen vågar lika med––– min––––
— Nej tilläde han, det var ej min skatt, hon lekte med; det var
med hennes egen. Hon har vunnit penningarne af mig. Hon har
rätt att leka med dem.
Han steg upp, men satte sig åter ned och började ånyo grubbla.
— Död och förbannelse! rasade han. Hon har rätt att leka
med mitt guld! —
Hans ansikte flammade vid detta utrop upp, som om det varit
en inre eld, hvars lågor sökte tränga sig ut genom huden.
Men denna rodnad efträddes lika fort af en dödlig blekhet och
hans ögon fingo ett mildt uttryck, när han sade:
— O, min mor, min mor!
Han suckade djupt och vred händerna af förtviflan.
— Hur rätt hade du icke, moder, då du varnade mig för att
draga ut i verlden på egen hand. — Jag ser dig ännu i din enkla
drägt gå der i det lyckliga hemmet.
Han tystnade för några ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
