Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett underligt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Grefvinnan fann nu sjelf, att hon förstört sin framtid; men ieke
förty hoppades hon dock att ännu kunna vinna.
De båda diamanthalsbanden, som hon i Neapel pantsatt för att
kunna lösa ut grefven från banditerna, hade hon löst igen. Nu sålde
hon dem.
Hennes ringar och nipper bytte égaré och de penningar, som hon
erhöll för sina värdesaker drunknade i spelbankens mörka haf af pen-
ningar. Förbannelsen hade gripit med sina klor om den beklagans-
värda koketten. Hennes dräkt blef vårdslös. Sminket på hennes kin-
der märktes och ögonen blefvo glåmiga, talgiga och så kora då den
dagen, då hon måste lemna skuldsedel på, hvad hon förlorat. Hon
kunde ej betala.
Hennes namn togs emellertid för godt. Hon hade ju offrat så
mycket på banken.
Men när hon dagen derpå återkom till banken, tilläts hon ej satsa
med sina ringar, som hon dragit af fingrarne och sina örringar, som
hon ryckt ur öronen. Dessa dyrbarheter togos i beslag för att be-
täcka hennes skuld från föregående dag.
Och nu hade hon intet att satsa med, intet att sälja. Ingen
ville låna henne något och tvenne af spelbankens vaktmästare ledde
mycket artigt ut henne, bad henne höfligt att icke mera visa sig i
spelsalen, förrän hon hade penningar med sig samt tackade henne
med böjda ryggar för alla de stora drickspenningar, hon slösat på
dem.
— Låna mig en sats utropade då grefvinnan.
Men i detsamma rätade vaktmästarne ut sina figurer, vände hen-
ne ryggen och gingo in i spelsalen igen.
Förkrossad stod grefvinnan derate på marmortrappan.
Hon kunde inte gå tillbaka in i spelsalen, ty hon visste, att hon
på nytt skulle bli utledd igen. Men hon kunde inte heller komma
sig för med att gå. — Och hvart skulle hon gå.
Folk strömmade oafbrutet fram och åter förbi henne till och
ifrån spelsalen.
De, som gingo dit, sågo alla nyfikna ut, men af dem, som kom-
mo ut derifrån sågo några öfverlyckliga ut, hvaremot andra hade för-
tviflau tecknad i sitt anlete.
Ingen brydde sig om grefvinnan. Ingen märkte, att hon stod
der. Hon var en skugga, en dimma, som ögat kan uppfatta utan
att tanken besväras af den synen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
