Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett underligt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
Dagen gick tillända och i aftonskymningen gick slutligen grefvin-
nan till sitt hem.
Kommen öfver tröskeln märkte hon, att hon var hungrig och
bad om mat upp på sitt rum.
Hon blef äfven serverad och åt med god aptit. Det var liksom
en pånyttfödelse hos henne, då hon fick maten.
Men sömnen kom ej straxt derefter, som hon hoppats. Hon låg
länge under natten och vred sig på sitt läger samt tänkte på sin ställ-
ning, som nu först började blifva klar för henne. Och när hon
slutligen somnade, var sömnen orolig och bon stördes af hemska
drömmar.
På morgonen derpå bars hennes choklad in till henne, såsom
den plägade göras och när hon var klädd och hennes dublett blifvit
städad, knackade värden på hennes dörr.
— Stig in, ropade hon.
— Ursäkta mig, fru grefvinna, att jag stör er.
– För all del, min herre, svarade grefvinnan och sökte göra sin
röst så glad som möjligt, ni är mycket välkommen. Hvad önskar ni?
— Tiderna äro så dyra, sade värden och skrufvade på sig. Jag
vågar ödmjukast fråga, om det skulle passa fru grefvinnan betala den
lilla hyra och inackordering, jag har innestående.
— Det är ju min skyldighet att göra det, min gode man, sade
grefvinnan vänligt; men hon kunde inte hindra, att hennes röst dar-
rade, när hon sade detta.
— Jag tackar, jag tackar, sade värden, hvars anlete sken upp.
Han hade hört talas om, att grefvinnan synts stå på marmortrappan
utanför spelsalen. — Det var intet godt tecken. Och som han var
god vän med ett par af vaktmästarne i spelsalen, var det lätt för
honom att få reda på, hur landet låg.
När nu grefvinnan svarade honom på ofvan sagda sätt, började
han tro, att det ej var så farligt, som man trodde, med grefvinnans
ekonomi och hans anlete sken derför upp, hvarjemte han bockade sig
oupphörligt, under det att han sade upprepade gånger:
— Jag tackar, jag tackar!
Emellertid blef han åter litet afkyld, när grefvinnan sade:
— Jag beklagar, att jag inte nu kan — — —
— Inte nu? utropade värden.
— Nej, min gode man, jag måste taga ut ur banken; mina till-
gångar, som jag hade disponibla, gingo tyvärr åt i går.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
