Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett underligt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«nw ■rr
414
— Emanuel, hviskade hon.
Han svärade henne ej mer och såg ej heller åt henne.
Tyst och förkrossad steg hon då slutligen upp från golfvet och
lemnade lika tyst rummet.
Utanför väntade gendarmen.
Grefvinnan gick långsamt in i en sidoallé för att undvika upp-
märksamheten. Hon gick tankfull framåt och dystra tankar grep»
henne, tankar på sjelfmord, hvilka uppstego som svarta skepnader
i hennes hjerna. Hellre döden än skandalen, tänkte hon. Men hon
glömde, att sjelfva sjelfmordet är en svår skandal.
Hur hon gick och gick, kom hon emellertid ut på en af de större
promenadplatserna. Hon märkte detta först när det var för sent
för henne att vända om utan att väcka uppseende.
Hon helsade till höger och venster samt såg sig obemärkt om
efter gendarmen, hvilken emellertid till hennes belåtenhet höll sig på
stort afstånd från henne och gick samtalande med ett förnämt herr-
skaps barnflicka, som fått sig en stunds ledighet och nu var ute och
gick.
Plötsligt blef grefvinnan stående stilla och stirrade på en löjlig
figur, hvilken gick der alldeles ensam.
– Är det möjligt! sade hon till sig sgelf, — Ja, det var verk-
ligen ett ödets nyck! — Der gick ju den löjlige kompositören Klingen-
berg, han som en gång varit så förtjust i henne; han som en gång
slog innehållet i en vattenkarafin öfver henne, när hon låtsades
svimma.
Hon kunde icke trots sin förfärliga ställning undgå att draga
munnen till ett svagt leende, när hon tänkte derpå.
Hvad gjorde Klingenberg i MonacoP — Kanske han skulle kunna
hjelpa henne. — Nöden har ingen lag. Hon sökte antaga en glad,
förbindlig min och gick direkt fram till komponisten, hvilken var
alldeles för distrait för att se henne, utan att han tilltalades.
— Hvad ser jag? Ni här herr Klingenberg, utropade hon.
Komponisten stannade och lyfte högt i vädret sin splitter nya
panamahatt samt såg på henne.
— År jag inte igenkänd, frågade grefvinnan.
— Jag ber, jag ber, stammade Kliugenberg och tilläde; Jag
känner väl ingen er, min fru; men namn är inte min svaga sida att
minnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
