Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett underligt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Om eld, som tinar isen upp, om sträng till ömhet stämd.
Men ock om kamp för rätt och tro, för skymfad äras hämd.
Min starka stängel skakar då sin guldhjälm, blodbespild;
Af dina Karlars spira, Svensk, en helig sinnesbild.
Hvad denna spira var — ej ord derom jag har; du ser,
Att sluten är den mun, som blek och blodig här sig ter.
Nog, att till sist hon brast i tu mot hårda Fredrikshall:
Och när och fjär, i vidan rymd, det gaf, ett dystert skall.
Ett giftigt jätteträd då straxt rann upp vid österhaf,
Det slog sin rot, sin djupsta rot, i svenska ärans graf.
Men jag försmår dess lömska skygd, så rik på svekfull dunst;
Dess hat’ bär död, men dödlig dock än mera är dess gunst.
Mig når dess änga ej, der fri bland fjäll och träsk jag står
Med gyllne hjälm och blodig läpp om än en Karl jag spår.
Af tusen sinom tusen bröst i nöd och lust begärd
Den forna spiran hittar han bredvid det forna svärd.
Och öfvas in, af Hildurs kyss belönt, på räfstens dag
Den forna lek, som alltid slöts med jättars nederlag.
— Det är klang i det svenska språket, sade en af de först ta-
lande herrante, det är stålklang i det och-skönt är det att höra det
här ute tjärran från fosterlandet.
De deltogo båda i de öronbedöfvande applåder, som de tillstädes-
varande svenskarne bestod deklamatrisen, hvilken måste fram pä
tribunen åtskilliga gånger och niga samt derefter gaf ett extranummer,
hvilket mottogs med samma bifall som det första. –
Klingenberg fick sedan han gjort ännu ett nummer på piano mot-
taga verkliga ovationer af bifall och konserten syntes vara i allo lyc-
kad, samt utgjorde samtalsämnet inom societeten hela denna afton.
Men dagen derpå var den bortglömd; man hade då fått ett annat
samtalsämne. Monaco hade mistat ett at sina original. Grefve Strut-
senfot hade flyttat. — Hvart? — Det’ visste ingen.
Hans värdtolk sörjde honom och societeten saknade honom.
Man lade nu törst märke till, att gretvinnan Hortens äfven hette
Strutsentot och nu koncentrerade sig ¡ett allt annat än smickrande in-
tresse kring henne. Man erinrade sig vissa notiser i tidningarne om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
