Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. »Notabla resande» eller grosshandlarens och inspektorens vadhållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Är du nöjd, sade grosshandlaren, när frun slutat läsa högt.
— Jag är förvånad, sade inspektorn.
Genom tårar såg fru Gunilla på sin man sägande:
— Denna tidning skall jag gömma och lille Gunnar skall en
gång få läsa, hvad man skrifvit om hans far. Det skall egga honom
att blifva en god och redbar menniska.
Hon vek hop tidningen, af hvilken herr Hagberg köpte ett
exemplar för sin räkning, när tidningspojken i det samma åter gick
förbi.
— Sannerligen, tänkte grosshandlaren för sig sjelf, jag kunde
ana, att mitt skämt skulle ha en sådan verkan. Hvem vet, om inte
just den der tidningsnotisen om Hagberg kan bli den verkliga sporren
till hans sons moraliska uppkomst. — Förträffligt! — Ja, ja! Det är
alltid det, jag sagt: Skämtet är nyttigt här i verlden i alla väder
och vindar. —
Det bief en glad eftermiddag och på aftonen bjöd herr Hngberg
på soupé på Strömsholmen. Han hade ju tappat sitt vad, hvilket
skulle rendera en sexa. Men af sexan blef det soupé med cham-
pagne. Herr Hagberg var ju en notabel resande. Han skulle då
också uppträda som sådan, menade han.
Allt var glädje allt var munterhet, grosshandlaren var i sjunde
himmeln, fru Gunillas vackra ögon blickade än på sin man, än på
lille Gunnar och då och då skrattade hon ett klingande skratt, hvilket
ljöd som en fulltonig diskant i den glada trion.
Vi kunna icke neka oss nöjet att delgifva en af de lustiga hi-
storier som grosshandlaren trakterade sina vänner såsom mellanrätt.
Historien uppkom derigenom, att herr Hagberg kom att säga, då
han skulle ha ut litet märg ur en benpipa å en liten lamkotlett och
då körde ett mindre beu iu i pipan, att han skulle utdrifva djetvulen
med *Belzebub.
— Belzebub är död käre bror, sade grosshandlaren.
— I sanning, utropade herr Hagberg, Norrköping är en nyhetens
och öfverraskningens stad. Först får jag veta, att jag är en notabel
resande och sedan omtalas för mig att Belzebub är död.
— Jo, jo1 Vår stad har kallats näsornas stad förut, kanske
den får ett annat namn nu. Men Belzebub är verkligen död. Han är
skjuten.
— Skjuten till och med?
— Som jag säger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
