Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
— Agnes och dockan heter Thilda, svarade flickan och trallade,
under det att hon tog dockan i armarne och svängde om med henne.
— Agnes! ropade i detsamma en elegant klädd fru.
— Ja, mamma! svarade flickan. — Tralala, tralala, lullade hon
och skyndade sig till sin mor.
— Så vackra dockor barnen få nu för tiden, sade Anna.
— Sådana fingo de nog förr i tiden också, kära du. Ja vet du,
den der dockan påminner mig om ett ungdomsminne.
— Kanske nådig fröken hade en sådan docka?
— Ja, kära du. Det var ganska underligt. Mången gång har
jag tänkt på den der dockan. — Då jag ännu var barn, bodde i min
födelsestad en gammal fru, som alla menniskor. kände, fortfor gumman.
Folket kallade henne för hexan och då hon med sin korg på armen
spatserade på gatorna, sprungo pojkarne efter henne; ty hon var
alltid besynnerligt klädd. — De skrattade och gjorde narr af henne,
tills hon med sin käpp eller sitt parasoll gjorde min af att förfölja
dem. Då skrattade de ännu mera och syntes hafva riktigt nöjsamt.
— Fy så obeskedligt, sade Anna.
Flickorna deremot, fortfor fröken Pamela, voro mycket rädda
för den gamla frun och de togo gerna en omväg, då de på långt
håll fingo se hexan.
— En gång talade vår religionslärare i skolan om barmhertighet
och att, då man gör godt, den venstra handen icke skall veta af,
hvad den högra gör.
-t Nu kan visserligen icke ett barnförstånd rätt fatta, hvad detta
skall betyda; men vår lärare förklarade för oss, att ingen, icke ens
våra närmaste anförvandter, behöfver veta, när man gör godt; man
raaste i all tysthet vara välgörande.
— Detta hade jag emellertid ännu icke vetat; nej, jag hade alltid
rätt gerna omtalat för min mor, då jag trodde mig hafva gjort något
som kunde inbringa mig beröm. —
— Då vi en middag gingo hem från skolan, fortfor fröken Pamela,’
sedan hon bitit at en bakelse och druckit en mun the, hörde vi plöts-
ligen ett högljudt skratt samt rop och snart sågo vi, att en hel
mängd gossar förföljde »hexan» och gjorde åtlöje af henne.
— De andra flickorna skingrade sig åt olika håll, men jag måste
just för att komma hem gä förbi den plats, der den gamla frun
stod. _ Eljest brukade jag också taga en annan väg, då jag såg
den lilla gestalten med sin stora hatt och parasoll komma emot mig;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
