Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
men denna dag erfor jag en annan känsla, då jag vid förbigåendet
skyggt betraktade den gamla och denna känsla gjorde, att tårarne
kommo mig i ögonen.
— Nådig fröken har helt visst varit öm och god ända från barn-
domen, sade Anna.
Gumman svarade intet på denna anmärkning utan fortfor:
— Det var nämligen en het sommardag, solen sken brännande och
den gamla hade en stor grepkorg bredvid sig, der hon stod. Hon
tycktes försmäkta af hetta och mattighet och stödde sig på sin stora
parasoll, hvilken hon eljest plägade hafva uppspänd öfver sig såsom
ett rödt tak.
— Jag vet inte, hvarifrån jag fick mod att tilltala den gamla
ocfr vänligt fråga henne, om jag finge hjelpa henne att bära hem
hennes stora korg.
— Hon betraktade mig med en egen, misstrogen blick och jag
tror, att hon ansag mitt tillbud för narri; men då jag för andra
gången ännu vänligare upprepade min fråga o:h tillika böjde mig ned
för att taga i korgen, lyste plötsligen ett klärt glädjeskimmer lik-
som en solstråle ur svarta moln öfver hennes skrynkliga ansikte.
Hon nickade med hufvudet och sade något, som jag inte förstod.
— Jag bar korgen, som verkligbn var mycket tung, så att det
gjorde ondt i min arm, sedan jag burit den ett stycke; men jag
låtsades ingenting derora.
Den gamla gick bredvid mig. Hon hade nu spänt upp sitt stora,
röda parasoll och mumlade under hela tiden något, hvaraf jag blott
förstod orden: Beskedligt, godt barn.
Oaktadt den tunga bördan, fortfor fröken Pamela, var jag obe-
skrifligt glad, under det att jag sålunda med den stora korgen på
armen vandrade vid den gamlas sida genom gatorna.
— Slutligen stannade hon framför ett litet, oansenligt hus i en
trång gränd.
— Jag satte korgen på husets stentrappa och med ett: »Stor
tack mitt barn!» tog den gamla sin korg och försvann i huset.
— Jag betraktade nu först min arm, tvärt öfver hvilken en röd
rand sträckte sig, man skulle kunnat säga, att det var ett troget af-
tryck af flätningen kring korggrepen.
— Sedan tänkte jag: »Hvad mamma skall bli glad öfver, att
jag varit tjenstaktig och medlidsam » — Men derpå föllo också min
lärares ord mig i minnet, att vi icke skulle omtala det goda, vi gjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
