Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
började spela från brunnsviken och lekte i trädens kronor, sedan den
hoppat i lustigt språng på de små krusorna på Brunnsvikens vatten,
— Nådig fröken sitter väl inte och blir kall, sade Anna och
steg upp samt drog själen tätare om den gamla
Anna sjelf hade svettats så mycket under dagens lopp och hon
kände ett outsägligt behag af den’ svalka, som nu spred sig i naturen.
Men hon visste, att den gamla fröken var mycket ömtålig och fruktade
för att fröken kunnat sitta och förkyla sig.
— Nådig ft öken sitter väl inte och blir kall, sade hon derför
ömt för att ieke säga dotterligt, när hon svepte själen fastare om
fröken Pamela.
—- Nej, nej, kära du, sade fröken, det är ju midt i högsommaren
och jag är ju dessutom påklädd, så att jag mera liknar ett bylte än
en mensklig varelse tilläde hon skrattande.
— Men nådig fröken är ovan vid sjöluften, invände Anna och
fortfor att pyssla om henne.
— Kära du, den här lilla viken––––––ha, ha, ha — — —
jag är alldeles som ett barn i dina händer, kära Anna tilläde hon.
— Jag är blott rädd för, att nådig fröken skall förkyla sig.
— Lilla »mamma»! sade fröken Pamela skrattande.
Anna neg utan att säga något och satte sig derefter åter.
— Vet du Anna, hvad jag alltid tänker, när jag ser en vacker
tafia i naturen, sade fröken Pamela efter ett ögonblicks tystnad.
— Nej, nådig fröken, svarade Anna.
— Jo, jag tänker alltid på, att jag är gapunal och att jag bör
njuta af naturen, så mycket jag kan; ty snart skall mitt öga vara
lykt–––- —
— Nej, men nådig frökeni hvarifrån dessa tankar?
— Jag vet ej, hvarifrån de komma, men alltid falla de mig
in, när jag någon gång är ute i naturen. Det är, som om en ande
skulle hviska till mig:
»Njut nu, snart är det för sent.»
—t Vet du Anna, nu tror jag vi resa hem.
— Ja, nådig fröken, jag skall säga till kusken, att han gör sig
i ordning.
Hon sprang bort och kom straxt derpå tillbaka.
— Kusken är färdig, sade hon.
— Det var bra, hjelp mig nu upp kära barn.
— Jag skall taga bort själen först, innan nådig fröken reser sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
