Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
trädde tram och då hade jag i min glädje alldeles förgätit venstra
handen och berättade till punkt och pricka, hvad den högra handen
hade gjort föregående dag och hvilken glädje jag derför hade blifvit
beredd, sade gumman leende.
— Mamma åhörde mig med glad uppsyn, fortfor fröken Pamela,
hon tog mig i sin famn och sade:
— Fortfar alltid att vara medlidsam och barmhertig, ty hvarje god
gerning medför alltid sin lön; och om den äfven icke hvarje gång
skaffar dig en vacker docka, så är dock medvetandet om att hafva
gjort en god gerning en skön belöning. Din moder kan du likväl
alltid för det kommande lemna ditt förtroende, om du också icke
bör rosa dig sjelf inför andra. —
Det var underligt för Anna att höra den gamla, skrynkliga
gumman tala dessa barnsligt rena ord. Det låg en viss tjusning deri
och hon sade intet för att icke störa gumman, hvilken kanske hade
ännu något mer att förtälja om sitt vackra barndomsminne, hvilket
den lilla hickan, som trallande med sin stora docka kommit till dem
hade uppväckt.
Gumman fortfor äfven:
— Och som just det underbara har en obeskriflig retning för
barnaminnet, kunde jag icke på länge skilja mig från den tron, att
verkligen hexan hade skickat mig den vackra dockan. Det var först
sedermera jag erfor rätta sammanhanget, hvilket var, att just min
mor sjelf hade observerat mig den ifrågavarande middagen och på
nämnda sätt sökt bereda mig en glädje.
— Men hur kom det till, att korgen så der hastigt försvann,
frågade Anna, när gumman tystnade.
— Ja, kära du, det hade nog skett på naturligt sätt alltsammans.
Det var verkligen den gamla fruns korg, som min mor lånat och hon
hade från alkoven dragit ut den medelst en käppkrycka, under det
att jag var för sysselsatt med min docka för att märka detta. —
Kära du, allt har sin förklaring här i verlden. —
Tiden hade skridit framåt, under det att gumman talat, isynner-
het som hon talade ganska långsamt.
Hvarken hon eller Anna hade emellertid gifvit akt derpå; men
nu sade gumman:
— Jag tror det börjar bli litet kyligt.
Den varma dagen nalkades nämligen sitt slut och en yster vind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
