Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Men då började den sjuka åter hosta.
Denna gång hostade hon icke upp något blod, men krafterna
bletvo i alla fall mycket medtagna och hon blef liggande som i en
dvala.
— Jag tror, det blir sämre, sade Anna.
— Gud tröste oss.
— Johanna får springa till doktorn.
Hon hemtade honom. Han skakade på hufvudet och kunde
intet göra.
Slutligen, en god stund efter det att doktofli gått, vaknade fröken
Pamela upp och sade matt:
— Anna!
— Ja, nådig fröken, svarade hon.
— Axel — — — Axel, stammade den sjuka.
t— Skall jag !ä<a Axel?
Ja — — tack — — — stönade hon.
Anna slog upp boken och läste:
Annu i bland, när vakteln slår
Melodiskt i den gröna vår
Och månen går ur österhafven,
En vålnad stigande ur grafven,
Och målar dalar, målar berg
Bedröfligt med de dödas färg,
Då susar det uti hans öra,
Da tycker han sig ännu höra
De gamla, välbekanta ljud
Om Axel och hans ryska brud.
Dessa ord äro de sista i den berömda dikten.
När Anna läst dem och lade itrån sig boken, såg hon ned på
fröken Pamela och fann, att hon låg der med slutna ögon.
— Hon har somnat igen, tänkte hon
Ja, hon hade rätt. Den gamla hade somnat — somnat in i den
sista, långa sömnen och lemnat jorden och dess små bekymmer. _
Hon var död. Hon fick dö, under det att hennes älsklingsdikt lästes
för henne.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
