Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Karl Andersson återkommen till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— En storm tvang likväl kaparen att öfvergifva sitt byte.
— Det var rätt åt honom.
— Endast trenne menniskor befunno sig ännu ombord på paket-
båten, hvilka måste öfverlemna fartyget åt sitt öde och läto det-
samma drifva ut i öppna sjön. De hade hvarken lifsmedel eller
vatten — ja ingenting att förtära med undantag af litet socker, som
fanns qvar ombord på paketbåten, sedan kaparen plundrat den
— Usch hvilken belägenhet.
_ Ja, den var sannerligen inte afundsvärd. De lifnärde sig
med sockret; men som de inte hade något att dricka, dröjde det inte
länge, förrän deras kroppar blefvo så uttorkade, att de inte mera
förmådde förtära någon föda.
— Arma menniskor.
— I denna ömkliga belägenhet afsomnade en af dem och hans
kamrater kastade hans lik i hafvet. — Men snart insjuknade en af
de tvenne öfriga, så att han måste gå till kojs. Det stod klart för
såväl honom som för kamraten, att han hade endast döden att för-
bida. Och döden emotsågs äfven såsom en befriare.
Slutligen visade sig konturerna af en ö. Men hur aflägsen den
än var, uppfyllde likväl åsynen deraf de båda skeppsbrutnas hjertan
med nyt; hopp och den döende reste sig ånyo upp.
Emellertid njöto de den outsägliga glädjen att se sig så små-
ningom nalkas ön.
Slutligen stötte fartyget mot en klippa pch krossades.
— Milde Gud! utropade Anna och knäppte sina händer.
— De båda männen, fortfor Karl, räddade sig emellertid på ön;
men de funno den vara öde och tom: hvarken gräs, träd eller andra
näringsväxter kunde upptäckas.
— O, hvilken belägenhet! Jag fasar, när jag bara tänker derpå,
inföll Anna.
_ Ja, det är ohyggligt. — Ej heller voro de i stånd att finna
något skydd emot det stormiga vädret.
— Fanns det då intet träd en gång på ön?
— Nej!
_ O, min Gud, att de arma menniskorna ej blefvo vansinniga.
_ På midten af ön befunnos tvenne jordfasta stenar, Öfver
hvilka en tredje var lagd. Det hela lär ha liknat ett bord och syntes
vara uppsatt af fiskare för att derpå torka sin fisk. — Under detta
bord tillbragte de skeppsbrutna natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
