Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Karl Andersson återkommen till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
— För att mätta sig fångade de fiskmåsar.–––––-
— Hur kunde de det?
Jo, de lära ha kastat på dem stenar och bedöfvat dem på
detta sätt, hvarefter de fångat dem och vridit nacken af dem.
— Det var nog många stenar, som de kastade förgäfves?
Det är allt säkert. Emellertid lyckades de att fånga några
måsar, hvilka de torkade i solskenet och åto råa. Tillika hade de
den stora lyckan att fånga ett par sälar samt att hitta ägg på
klipporna vid hafvet.
— De hade då således något, hvarmed de kunde skydda sig mot
hungersnöden, de arma menniskorna, sade Anna.
Ja, svarade Karl Andersson, det hade de; men odrägligast
för dem var fullkomlig brist pa vatten. Det lär enligt Jacks egen
uppgift till mig icke funnits en enda källa eller bäck på ön. De
måste derför åtnöja sig med regnvatten, hvilket samlade sig här och
der i bergsskrefvorna. Dock tröt dem ganska ofta äfven dylikt,
emedan ön eller rättare sagdt klipporna voro så låga, att de under
stormigt väder ofta öfversköljdes af hafvet, som fyllde groparne och
skrefvorna med saltvatten.
Sedan de någorlunda återvunnit sina krafter, byggde de sig ett
slags hydda af spillrorna efter skeppet, hvilka drifvit i land och deri-
genom erhöllo de en någorlunda dräglig bostad, som skyddade dem
mot elakt väder.
Sålunda lära de ha left tillsammans omkring sex veckor. Den
ene tröstade den andre och deras sainmanvaro gjorde deras usla be-
lägenhet åtminstone någdt drägligare än förut.
Dock, äfven denna tröst försvann; ty en morgon saknade Jack
sin olyckskamrat.
— Var han död?
— Jack genomsökte hela ön och ropade med hög röst sin för-
svunne kamrats namn.
— Fick han intet svar?
— Nej, allt sökande efter honom var förgäfves. Jack har aldrig
mera sett honom.
— Det är förunderligt, att han inte miste sitt förstånd.
Ja, Jack har berättat mig, att han angreps af den häftigaste
förtviflan.
— Det kan jag så väl förstå.
’ Han lår flera gånger ha varit allvarsamt betänkt på att kasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
