Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. En fallen qvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna ömkande sig öfver den lilla men icke just tänkande på att
få svar och temligen likgiltig derom.
— Zuleika, svarade emellertid flickan, i detsamma hon gick ifrån
Anna och just som qvinnan vid positivet fortfor att sjunga:
Nu slutar jag att skrifva, jag vill icke mer.
Ty kanske jag gör dig besvär,
På resa du möjligen stadder nu är,
Till vännen, jag håller så kär.
Anna gick nu ut ur porten, men knappast hade hon tagit några
steg framåt på gatan, förrän hon åter saktade farten.
Hon hörde då qvinnostämman sjunga till positivet:
Jag sjelf utaf hjertat har sagt dessa ord,
Som här uppå papperet står;
Och om vi ej träffas här mera på jord,
I himlen vi mötas väl får.
— Fina, sade Anna för sig sjelf betänksamt och hon kom ihog,
hvad mor Stina berättat om Karl Anderssons syster, hvilken ju till
sist gått omkring med ett positiv. — Hon hade ju också fått en
dotter, som hon tagit med sig från Wexiö. Tänk om det var Finas
dotter, hon nyss talade med.
Nu hördes sången åter:
Och nu jag dig bjuder ett hjertligt farväl
Och tecknar med darrande hand,
Att du var mitt hjerta, du var all min själ,
Jag aldrig dig bortglömma kan.
Tololototototototo, ljöd positivet och så blef det alldeles tyst.
— Hon har slutat, tänkte Anna, då skall jag se på henne, när
hon går af gården
Hon vände om, gick tillbaka till porten i hopp att möta positiv-
spelerskan, men just som hon kom fram, skrällde positivet åter till
och qvinnan stämde upp en ny sång, hvilken sjöngs släpigt, långsamt,
obehagligt och pä allt sätt ömkligt men mycket brusande. Det före-
föll, som om qvinnan ansträngt sig till det yttersta för att samla folk
omkring sig, ja kanske äfven för att vinna medlidande:
Ungmön vid sländan satt
Sorgsen både dag och natt,
Fjärran hördes bäckens språng,
Vindens sus och trastens sång.
— Milde Gud, sade Anna för sig sjelf, der hon åter stod i por-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
