Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. En fallen qvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•ft’W
553
ten och såg på gatsåDgerskan, det är Fina, det är Karl Anderssons
syster.
Det svindlade för Annas ögon.
Hon kunde knappast känna igen Fina, den förr så petiga Fina,
hvilken nu stod der trasig och utsvulten samt drog ett positiv och
sjöng, så att det ekade åt det, sjöng för en slant.
Träd föras, träd hemtas.
Int’ jag föres, int’ jag hemtas.
Tiden flyger, året går,
Fästman får jag ej i år.
— Hvad skall jag göra, sade Anna till sig sjelf, jag måste ha
tag i Fina och hennes barn. Helt visst skulle Karl bli mycket ond,
om han skulle få veta, att jag sett Fina och inte tagit notis om
henne. — Men hur skall jag bära mig åt. Jag kan inte gå in till
henne på gården och tala med henne. — Jag måste afvakta, tills hon
går in på en tvärgata här på söder. Jag skall vänta.
Och hon väntade samt hörde, hur Fina åter upphöf sin stämma:
Spinn, spinn, spinn dotter min,
I morgon kommer friarn din
Dottern spann och tåren rann,
Aldrig kom den friarn fram.
— Om hon ville sluta ändå, tänkte Anna, hvilken nu var mycket
illa till mods men tillika alldeles fast besluten att taga reda på Fina.
Nu tystnade verkligen positivlåten.
— Måtte hon inte stämma upp med något nytt stycke, tänkte
Anna, der hon stod ett stycke bortom porten.
Nej det gjorde hon inte. Nu lemnade verkligen Fina gården
bärande sitt positiv på ryggen och ledande sin flicka, hvilken pratade
med henne, utan att modern hörde på henne.
Emellertid hade flickan fått se Anna.
— Mamma, mamma, ropade hon då och ruskade moderns hand,
så ått hon måste bli uppmärksam.
— Hvad är det med dig unge, röt hon åt flickan, hvilken emeller-
tid tycktes vara van vid ett dylikt tilltal, ty hon syntes inte bli rädd
utan sade blott:
— Der står den der fina damen, som gaf mig den hvita slanten.
Och hennes lilla pekfinger visade på Anna, hvilken då passade
på och sade:
— Fina!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
