- Project Runeberg -  Rosen på Klastorp eller den förälskade torparflickan / Senare delen /
586

(1898) [MARC] [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Glada underrättelser från Pelle i San Francisko

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

586
— Hör pål
— Det intresserar mig verkligen att höra, ty sådana der äfventyr
har nog min hedersväu Pelle aldrig förr varit utsatt för. Nå, hur
var det?
—.Jo de sutto häpna och sågo på hvarandra.
— Jag ger mig tusan på, att de blifva kära i hvarandra, sade
Karl,
Hans gäst skrattade och svarade:
— Det var emellertid icke hennes rörelse, inte heller åsynen af
hennes lilla, förtjusande hand, som väckte Pelles sannskyldiga öfver-
raskning.
— Inte?
— Nej!
— Hvad tusan var det då, som gjorde det?
— Jo, samma ansikte, som nu blickade på honom från motsatta
soffan, log äfven mildt och vänligt mot honom från medaljongen på
golfvet,
— Så för tusan! Det var flickans porträtt i medaljongen?
— Ja!
— I sanning ett lustigt sammanträffande.
— Då Pelle blickade in i de oroligt frågande, blå flickögonen
och märkte den lätta dallringen kring den skönas läppar, kände han
sig oroligare, än om han haft ett helt kompani rättsbetjenter i hälarne
på sig.
— Det tror jag, sa’de Karl Andersson leende. Sådana der scener
äro nog inte skapade för Pelle, hvilken med den råa kraften kan
bana sig väg, hvart han behagar. — Jag kan inte rätt sätta mig in
i denna situation med Pelle som ena hufvudpersonen, det måste jag
sanningsenligt säga.
— Nej, nej!
— Nå, hur utvecklade sig saken nu?
— Jo, Pelle insåg naturligtvis genast, att det var samma
medaljong, som fallit från främlingens på värdshuset kedja och att
porträttet föreställde hans dotter eller hans närmare anförvandt.
— Ja. — Det var ju en god upptäckt.
— Bådas händer närmade sig på samma gång medaljongen och
båda hejdade sig på samma gång.
— Komiskt, men dock så naturligt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:54:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/klastorp/2/0590.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free