Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Glada underrättelser från Pelle i San Francisko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
— Då omnibusen stannade vid nästa hållplats, sprang han upp
och såg sig oroligt omkring,
— Men dä han icke varseblef något, som kunde ingifva honom
oro utan blott såg den äldre mannen lemna vagnen, uppgaf ban en
suck af lättnad och sjönk tillbaka ned på sin plats.
— Han hade nu lugnat sig tillräpkligt för att kunna uppgöra
en plan för sitt handlingssätt.
— Han öppnade för den skull den ena sadelpåsen och framtog
ur densamma den ödesdigra lilla getskinnspåsen, som han frånröfvat
främlingen.
— Den var oförseglfcd och hopknuten endast med ett läderband.
— Med darrande hand öppnade han knuten och ämnade under-
söka påsens innehåll för att möjligen derigenoin finna reda på egarens
namn och bostad.
— Vid första blicken i påsen tycktes det, som om det innehöll
endast guldsand och några små guldklimpar. — Men snart upptäckte
Pelle äfven ett litet paket, hvilket var inviradt i tidningspapper.
— Just då han stod i begrepp att öppna detta paket, gjorde
vagnen en häftig rörelse, hvarvid Pelle kastades åt ena sidan och
ett litet glänsande föremål föll ur hans händer och ned pä golfvet,
der det blef liggande midt emellan honom och den unga flickan.
— Det var en guldmedaljong, hvars fjäder gått upp i fallet, så
att ett förtjusande ilrckporträtt log emot honom och henne.
— Ett flickporträtt, sade Karl Andersson frågande.
— Ja!
— För tusan! — — — Nå? — — — Det var vackert också?
— Ja, det var så hänförande vackert, att Pelle måste trots sin oro
beundra de älskliga dragen, då han böjde sig ned för att upptaga
det lika vackra som dyrbara smycket.
— Men i detsamma hejdades’ han af en utåträckt hand •*— —
— Hvasa? — Det var ju ingen — —- —
— Det var verkligen en utsträckt hand, som häjdade honom och
hans Ögon fästes undrande och häpna på den unga flickan midt emot
honom,
— Hvad tusan ville hon, sade Karl Andersson.
— Jo, äfven hon hade gjort en rörelse liksom för att upptaga
medaljongen och nu satt äfven hon med utsträckt hand, undrande
blickande på sin okände vis á vis.
— Hvad ville hon? sade Karl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
