Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Karl Anderssons halfaraber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inte brydde grefven sig om flickan inte. Han pratade och
målade och så gaf han henne tusan. Han gifte sig med en annan
och for för tusan i våld.
Men det var ju inte rätt, sade grefven med darrande stämma.
Rätt? Det var så tusan herre. Nej herre, den der kludd-
grefven är en fähund, det är rena sanningen det och det skulle jag
kunna säga honom rätt i ansiktet, o.n det gällde.
(xrefven sökte imöjligaste matto dölja sitt ansikte för att icke
förråda den rodnad och blekhet, som oupphörligen vexlade pä hans
kinder. Han blygdes för sig sjelf och han kunde inte neka till, att
tjenaren hade rätt. Han hade verkligen burit sig mycket illa åt mot
Anna. Men han hade ju äfven af försynen blifvit hårdt straffad
derför. Och straffades han icke äfven nu, när han hörde, hvad
man tänkte och talade om honom.
— Emellertid, fortfor tjenaren, lefde fröken Anna fram sitt lif i
ärbarhet och arbete och det sägs, att hon tjenat just i detta hus hos
en fru Wennerholm, med hvars dotter den der skojargrefven. gifte
sig; men hur dermed är, vet jag inte. — Allt nog, en vacker dag
kom min nådig herre hem rik pä guld men med sönderstyckad kropp. —
Och gammal kärlek rostar inte ser herrn. Han lät skrifva till fröken
Annas hem och fick också tag i henne och erbjöd henne att försstå
hans hus. — Och hon tog naturligtvis mot anbudet. — Och se bättre
husförestånderska kan då nådig herrn aldrig fått, det är säkert. —
Se så, nu vet herrn det.
— Nå men vet ni inte, hvad det bief med grefven?
— Nej, den rackarn är visst ute någonstädes i utlandet. Nog
händer det, att fröken Anna ibland suckar och gråter och då säga
de, att hon tänker på grefvekräket; men se det tror jag då inte,
dertill är hon en alldeles för stolt och präktig menniska, det är säkert
det, — — Men här står jag och talar och pratar och glömmer all-
deles bort mig. Jag vet inte, hvad det kommer sig herre, men hvar
gång jag tänker på den der skojaren till grefve, så blir jag arg och
det fastän jag aldrig sett honom. Men det beror nog på det, att jag
vet, att han velat dra ned fröken Anna i skam och vanära, fastän
hon var honom för hög till sinnet. Tvi tusan, sådana grefvar det
fins herre. Bättre adel är det ofta i bondfolket än i dem, det synes
bäst det på »Rosen på Klastorp».
— Ni har rätt, min vän, sade grefven med svag stämma.
— Ja det har jag! Herrn är en resonabel herre, som förstår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
