Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Karl Anderssons halfaraber - XXVII. Kärlekens poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616
skadad, än att jag kan gå som förut. — Det vete Gud, hvad det var,
som gaf mig kraft att skynda fram till hästarna det der ögonblicket,
när de satte af i sken. — För en utfästad belöning skulle jag ej
kunnat halva gjort det.–––-Men jag såg henne–––– henne 1_____
Kärleken är allsmäktig, säger man. — Jag börjar verkligen tro på
sanningen af det ordet nu. — Det var visst kärleken, som för ett
ögonblick gaf mig kraft och spänstighet åter. Ty jag älskar henne —
den lilla »Rosen På Klastorp», som dock aldrig skall med irin vilja
fa veta, att det var jag, som för hennes skull utsatte mig för att bli
nedtrampad af de uppskrämda djuren. — Aldrig! — Aldrig!
KAP. XXVII.
Kärlekens poesi.
Hulda Rosa? — — fjäriln frågar
I den dunkla qvällens stund —
Säg, hvi afsked jemt oss plågar,
När från hvalfvet solen tågar?
Först i nattens skymning vågar
Trohet helga sitt förbund.
Rosa hörs i tårar svara:
Fly Papilio från mig;
Mörkret, ack, är hjertats snara,
Kyssar locka mången fara;
Lat mig dem tills dager spara,
Slumra, drömma blott om dig!
Lunas ljusa öga faller
På en jord för henne kär;
Till den sköna, der hon hvilar
Glad Papilio nu ilar,
Hviskar mellan tornets galler:
Vakna! Se det dager är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
