Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. Kärlekens poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—BBSS
dagen var han något så när återställd samt lät sig bäras upp till
grefvens rum.
— Hur står det till, sade han.
Efter omständigheterna bra, svarade grefven.
— Jag kommer för att betala min tafla, sade Karl Andersson
och la’de en sedelbok med inneslutna tusen kronor på grefvens natt-
duksbord.
— Jag tackar; men jag vet inte, om jag kan taga mot dessa
penningar.
— Hvarför ej? (
— Taflan är ej värd sä mycket
Kanske ej i edert tycke, men i mitt. Jag hoppas, att ni
äfven tillåter mig beställa eder nya kläder i stället för de, som refvos
sönder för min skull.
— En godhet är allt för stor.
— Visst inte. — Ert namn, min herre.
, Tillåt mig, att det får bli min hemlighet.
Karl Andersson såg förvånad på honom ett ögonblick och sade
derefter :
— Som ni behagar.
Derpa lät han sig bäras från sin gäst, hvilken han fann vara en
underlig kurre.
Men hvar och en har sitt sätt, tänkte han.
Anna hade blitvit illa skadad, dock ej farligt.
En diakonissa och mor Stina skötte henne och först på femte
dagen efter olyckan kom hon sig.
På åttonde dagen bad hon om en redogörelse öfver förloppet,
hvilken hon äfven fick.
— Och den der karlen, som högg i hästarnés betsel — och
släpades med? frågade hon.
— Han ligger här på ett af gästrummen.
— Ar han illa skadad?
— Nej, han blir snart bra, svarade diakonissan.
— Gudskelof för det. Karl är ju frisk?
— Ja!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
