Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. Kärlekens poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nå? sade Anna, när hon såg gumman i dörren. Men i det-
samma utropade hon:
— .Hvad är det med mor?
Karl Andersson såg upp och äfven han fann, att mor Stina för-
ändrat utseende, medan hon varit borta. Hon var blek och darrade
något.
Hvad är det mor, frågade Karl, då mor Stina icke svarat
på Annas fråga.
Aldrig trodde jag väl, att jag skulle återse den karlen, sade
mor Stina.
— Mor känner honom, frågade Karl Andersson.
— Oj. oj, oj, när jag tänker på allt, som händt, sedan jag såg
honom sist —–––-
— Men hvera är det då?
— Gud tröste oss! Det är grefve Strutsenfot.
Karl ryckte till och Anna reste sig hastigt upp och skära rosor
spirade upp på hennes förut mycket bleka kinder. Hon kände ej
längre, att hon var sjuk. En enda tanke herskade i hennes hufvud,
Han hade sökt rädda henne! Han hade blifvit skadad för hennes
skull! Han var nu i samma hus som hon, men ville lemna det utan
att uppenbara sitt namn.
— Emanuel? hviskade hon.
— Ja, kära barn, men sitt stilla.
— Emanuel! Min egen, älskade Emanuel! utropade hou och utan
att I«*141 Pa s*na blessyrer’ som ej aba ännu voro läkta, utaa att
känna dem, sprang hon ur rummet, ropande:
— Emanuel! Min egen, min älskade Emanuel!
— Gud r.åde oss! suckade gumman Stina och knäppte hop sina
händer.
Karl Andersson suckade, men sade ingenting.
625
Anna sprang direkt upp till grefvens rum, slog upp dörren och
ropade:
— Emanuel! Min egen, min älskade Emanuel!
— Anna! svarade grefven och sekunden derefter lågo de hänryckta
i hvarandras armar.
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
