Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Vid Kommajoki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trevade på renens bringa. satte knivspetsen mellan djurets ben
och drev in klingan med dova slag utav yxans baksida, drev in
den så långt den gick och lät så kniven sitta.
Från djuret hördes ej ett ljud. Det stod som förlamat
av fasa, men ögonen glödde i eldens sken. Orörlig, stilla stod
renen, som hade den ingenting känt. Då märktes en svag
darrning, denna blev allt starkare och hela kroppen skälvde. Han
föll ned på främre knäna, som tiggde han nåd. Men sådan
gavs ej av gudar och människor. Med en suck föll han på
sidan. Hans tid var ute. Han mäktade ej mer.
Men död var han ej, då slaktarna kastade sig över
honom. Några raska snitt, och huden drogs av den skälvande
kroppen. Bort med inälvorna, och så börjades styckningen.
Det skall gå rasande fort, ty gudar få ej vänta. Stora
stycken av bringan lågo snart i kittelns sjudande vatten. Det
kokade och bubblade och lågan slog högt i vädret. Den nådde
björkarnas gulnade blad, de kolades strax, de blevo glödande
aska och foro som lysande strimmor upp emot skyn, vars
stjärnor allt mera doldes bakom mörka tunga moln.
Måltiden var färdig och grytan togs ned. Alla de offrande
föllo på knä runt om elden, vars flammande sken belyste
de bedjandes allvarliga skrämda drag, när de nalkats dem, som
hade deras väl och ve i sina mäktiga händer. Nu var det rätta
stunden att bedja om gott vinterbete, att det ej skulle bliva
flen på snön som i fjol, att järven skulle förjagas och att vargen
skulle förvisas till Österns avlägsnaste vildmarker. Man bad
under höga rop, ty nu måste gudarna väckas. Månne de
hörde? De stodo där stela och kalla i ljuset från den flämtande
lågan. Det var alltid gudarnas sed. Men kanske de hörde
ändå eller kanske de sågo, när måltiden åts till deras ära, eller
soppan dracks ut till sista droppen.
När så hade skett, började andra akten. De offrande
strödde aska på sina huvuden och samlade sedan sina
skänker. De kommo med kosor fyllda av blod. med stycken av
djurets talg, en bar de stora hornen, en bar huvudet och
andra ben och klövar. Ljudlöst smögo lapparna fram mot
horngården, 1 vilken seiterna stodo, huvudena böjda och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
