Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Vid Kommajoki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ödmjukt skick. Allt mera lutande gingo de, och när de hunnit
nära, börjades åter bönen med klagande röst. De föllo på knä
och lade sig platt på marken, krälade allt närmare, jämrande
och klagande. Kanske gjorde skänken ej tillfyllest, kanske
skulle gudarna döda någon under vintern som nalkades och
sända honom ned till dem under jorden.
Hornen lämnades i den hög av hundraden, som redan
förut offrats sedan fädernas dagar, och när man hunnit fram till
de heliga stenarna och stubbarna, mättades dessa av djurets
blod, som hälldes över dem, och av talgen, varmed de gnedos in,
så att de blänkte i eldens sken. Nu var offringen slut och alla
drogo sig tysta tillbaka, gudarna hade fått sin del, man hade
gjort vad man kunnat. Och som de kommit smögo
hedningarna sig bort i skenet av den döende elden.
Endast en satt kvar. Det var Ukko, den gamle nåiden,
han som var folkets präst och kände förborgade ting.
Vid den döende elden satt han, och trumman som medförts
låg i hans knä. Den hade talat många gånger. Men under
senaste åren hade talet varit mycket ovisst. Han kunde ej
tyda ringarnas lek, när de dansade på skinnet för
hornhammarens slag. Det var ej nu som i forna dagar. Det hade
kommit nya gudar, mäktiga gudar, det måste räknas med dem
också. Brokiga voro bilderna, som målats med albark på det gråa
skinnet. Där fanns den gamle Horagales, som dundrade på
molnen där uppe, men där fanns ock Gud Fader och hans Son.
Där fanns Bieggagales, den gamla Freja, men ock Guds moder
Maria helt underligt målad, och när ringarna hoppade vidare,
lade de sig än över det mörka Jabme-arbmo, där de döda
hedningar bo, och än över Beives rike, där den kristne guden
härskar. De kunde fara från kyrkan vid havet till seitarnas
passe och från Rist-balges, eller de kristnas väg, till
dödingarnas mörka stigar.
Och gällde det nu att få veta till vem man skulle hålla
sig för att få lycka vid vajornas kalvning, när gråverk skulle
samlas, när vargen skulle jagas, när bröllop skulle firas, eller
köttet skulle säljas, så var det nog bra att både kalvar och
ekorrar, vargar och lappar, köpmän och pulkor funnos målade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
