Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - De dödas ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland de många, men ingen vet, hurudan den är, som ej sett
den här uppe.
Se huru dvärgbjörken täcker hela sluttningen. Röd som.
blod har den blivit. En matta breder den ut för sina
resligare bröder, som just nu äro i färd med att avlägga
sommarskruden, skaka av sig löven av bara guld, som dock i dag
ej är lånat av solen. Björkarna ha hållit solskenet kvar sen
i går. Där de ej orkat upp på de höga åsarna, håller
ripriset till eller örter röda som blod runt om seitar i mängd:
gråa block sedan skapelsens dagar strödda i virrvarr över
berggrunden, den där minner om djupblå grafit.
Allt detta gör färgtonen brun, eller kanske mörkblå —
vad vet jag. Ty himlen är dyster i dag, och ulliga
mörkblåa moln hava sänkt sig så lågt, att Sanafjället i norr ej
kan varsnas, ej heller i väster Paras spetsiga topp.
I Kummajokis vatten, vid vilket hjordarna beta, i
Tadtjajärvis blanka våg eller i Köngämäs älv, som flyter så
stilla, vill all denna härlighet spegla sig. Men den kommer
ej alltid åt. Ty de vridna krokiga björkarna ha trängt sig
så nära stranden. Björk, björk och björk över allt. Deras
kronor av idel guld — så som kronor hövas — ses ovan
vattnen, vart man ser, men ock nere i djupet. Guld där
ovan och guld där nedan ser stakaren, var han drar fram
med sin båt längs grunda stränder. Träden böja sig över
honom, som ville de lämna sitt fäste och följa med.
Vattnets flöden och vårarnas isar ha blottat deras rötter.
Rotgrenar, svarta, bruna och grå, sträva åt alla håll eller gripa om
några vita stenar, som utan detta grepp skulle lossna och
drunkna.
Och mellan rötter och stenar, dvärgbjörk och blodröd
epilobium söker videt fylla sin uppgift på jorden.
Videts lov vill jag sjunga. Vackert är det ej. Jag har
sökt övertyga mig att det är skönt. Men det går ej. Ändå
måste jag älska videt med dess gråa blad och dess gråa skavda
grenar. Ty varför ha de blivit så skavda och illa medfarna?
Det kan isen tala om. Ty den är skulden. Med buller och
brak kommer den om våren och säger: »Se upp! undan där,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
