Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Vid Rounala kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller finner du ej silver, när skenet från norr dansar fram
genom tysta ändlösa vidder på golv av vitaste vitt?
Blir du ej rik och fri och stark i den ljusa dagens och
nattens land, så blir du det aldrig i världen, och slår ej ditt
hjärta av vemodsfylld fröjd, när du skådar de trolska syner
i himmelens ljus, så har du nog intet hjärta.
Det är Lammaskoski, som är sista hindret, när man vill
uppför Köngämä älv tränga in uti trollrikets skönaste nejder,
ty när den dryga, vilda forsen besegrats och även Saarikoski
ligger bakom stakarens rygg, då får han skåda långt bort i
väster och norr hela skönhetens fullhet: de bländande vita
stoder, som bära himmelens sky.
Men trotsar han djupa myrar och fruktar ej Sudijokis
kalla vatten, kan han lämna båten vid strand och söka
Kirkovares topp för att ej blott skåda vad som ses, utan även lyssna
till ljudet som höres, lyssna till forntidens sagor.
Han hör då från skogen i dalen åt söder så underligt ljud,
det höres som klang ifrån klockor i fjärran, det brusar som sång.
ifrån helgade röster. Nog är det väl bäcken, som larmar där
nere, och vinden från öster, so mfar genom dalen? Nej det
höres ånyo det mystiska ljudet, det höres som röster från
andarnas värld, det är icke bäcken som porlar, det är icke
skögen som susar, det är Rounala klocka som ringer.
»Kom, kom — kom, kom!» ljuder det stilla ut över
vidden. »Irrande kom — hungrande kom! Bordet är dukat!
Bord — för de hungrande! Ord — för de hungrande!» —
Men bäcken brusar ånyo så starkt, att klockans toner dö, och
vinden för bort för en stund de heliga ljuden.
De höras dock åter: »Kom, kom — kom, kom! Tröst
för de lidande! Ro — för de kvidande! Kom, kom! Vila
— från möda! Ro — för de döda!»
De ha vilat i tre hundra år, i två hundra år, och när
man vandrar ned i djupa dalen mellan Kirkovares björkar
och Jåkelåives kala höjd för att söka klockan, som ringde, så
finner man blott bäcken, som sorlar; och av stapeln, från
vilken malmen ljöd, synes alls intet spår. Men letar man noga
i gräset, ser man rester av multnade stockar mitt ibland grunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
