Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Sokea Ani
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl beryktad som Lars Larsson, och när den gruvdriften började,
som nu ligger alldeles nere i Masugnsbyn, blev han allt rikare
och rikare.
När lapparna på vintern kommo med renar och hustrur
och barn och allt vad därtill hörde, var det Lars Larsson, som
skulle härbärgera dem i sin nya stora gård, när de ville ha
ombyte på vilostad. De kunde inte göra honom större ära. När
de givit honom några stekar och han i utbyte ett stop
brännvin samt alla sutto där med kvinnor och barn på pörtgolvet
invid den väldiga sprakande stockvedsbrasan och hörde på Lars
Larssons alla berättelser från kungens stad, då kunde man
falla i förundran för mindre.
Se kungen var ju inte hemma själv, han var ute och
krigade, som en kung skall, men staden, där han eljest bodde, var
ju kvar förstås, och det var det märkeligaste en människa kunde
se. Där funnos slott och höga torn, som räckte hart när till
molnen, fartyg med master nästan lika höga och kvinnfolk som
änglar så fina. Och krigsfolk sedan, som trumpetade och sköto,
så aldrig sådant hörts på jorden.
Aldrig sköto de värre likväl, än när budet kom om kungens
stora seger. Kungen hade slagit en annan konung, som velat
taga hans land. Över den segern var man glad. Åskan var
för intet att akta mot kanonernas dån, och det ringde i
kyrktornen med klockor av silver och guld samt sjöngs och spelades,
så man kunde gråta.
Lapparna sutto där i sina tjocka pälsar, alldeles fullt, på
golvet i pörtet och mådde gott. De skådade på Lars Larsson i
stum förvåning. De hade hört alltsammans förut, men sådant
kan man höra om igen så många gånger som helst. De läto
honom tala, och det enda som eljes hördes var, när hundarna
fingo stryk för att de gläfste ibland samt några »voi! voi!» från
kvinnorna, när de förnummo ryktet om alla de granna
mamsellerna där nere.
Bland alla kvinnorna var det dock ingen, som lyssnade
bättre än hon närmast dörren i den blåa dräkten med gula
och röda snören, hon med de där svarta strålande ögonen under
det mörka ostyriga håret. Alla kände Ju henne. Ani var ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
