Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Sokea Ani
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De frågade en gammal underlig gubbe, som kommit till Kengis
där söder ifrån, man visste ej huru. Han sade, att det var för
att överheten kastat bort den gamla kristendomen och förföljde
dess präster. Man skulle bedja till den heliga bild, som
Jacob Ulfsson, den store prästen på gamla tiden, sänt till
Särkilaks kapell där nere i Övertorneå.
De reste den långa vägen, och de lågo på knä för den
heliga bilden, när ingen såg det, och lämnade hudar och gråverk
på golvet i kyrkan; men när de kommo åter, var det bara
värre. Nåiderna hade sagt dem, att det skulle så gå. De gamla
gudarna voro säkrast. De voro mäktigare än bilden där nere.
Ändå flera renar skulle de offra till dem.
Där offrades åter till seitar av sten och till seitar av trä,
som stodo på höga lavar, röda av blod, men fordrande mera.
Där kröpo och krälade ödmjuka fjällmän runt omkring
passen. Horngården växte, där offrades till och med svarta hästar
och kor, som köpts av det bofasta folket. Det brukade hjälpa.
Men denna gång fanns ingen bot. Pesten rasade alltjämt.
Då var där en ansedd lapp, Salomon Päiviä hette han, och
tvenne bröder hade den mannen. Han sade till dem en dag:
»Döden rasar alltjämt och seitarna kunna ej hjälpa — eller
vilja de ej. Nåiderna bedraga oss endast. Låtom oss sätta
dessa beläten en viss dag före, och vilja de ej till den tiden
hjälpa, så låtom oss bränna upp dem i eld. Kunna de då ej
värja sig, så äro de inga gudar.»
De förtvivlade bröderna tyckte detta vara vist talat. Man
kunde ju hota gudarna. Finge då se, om de gåve efter.
Man satte så ut en dag, och med sina söner drogo de tre
bröderna upp till den plats, där seitarna voro: storseiten och
alla de andra. Lapparna förde med sig flera lass torr ved, och
på platsen höggo de friska granar, med vilka de prydde runt
omkring. De medförde hudar, bällingar, horn och huvuden,
som de tagit av döda renar, kröpo med gåvorna fram till
seitarna av sten och trä, jämmerligen bedjande dessa, att de
åtminstone med något tecken ville uppenbara, om de verkligen
voro gudar.
Men gudarna gåvo intet tecken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
