Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Trolldom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var nu den väldiga kampen började i svarta mörkret
mot svarta makter. Kedjan brände med helvetets glöd, och
gripen av gränslösa kval kastade sig nåiden ned bland de frusna
liken, vred sig och våndades, skrek och skar tänder, så att
fradgan stod långt ur munnen. Det var som om kedjan blivit allt
hetare, den brände honom in i hjärtat, den förtärde lungor och
lever, den lade sig som en orm i ringlar om benen i hans kropp,
den klämde och kramade, till dess att ingen kraft mera fanns
uti den starke Lalla. Han var såsom död, då de kommo och
väckte honom just i rättan tid.
Men nu var ock det värsta gjort, sade Lalla. Han hade
kämpat mot den värste, fast där funnos ännu andra kvar,
mäktiga jabmekar, som ville röva hans syster. Men han fruktade
dem ej längre. När han lindade kedjan från sin kropp, var
denna ej ens svedd. Detta var tecknet på att han nu kunde gå
genom eld och vatten till kamp mot det folk, som under
jorden bor.
Han följde männen åter till Saatavaara, man bjöd honom
soppa och kött av den slaktade renen, men han ville intet äta.
Han hade ätit av björnens kött, och medan björnens styrka
var i honom, ville han handla. Han visste, huru allt skulle
tillgå. Man måste blott lyda i allt, vad Lalla sade.
Det var mitt i natten nåiden kommit fram till Saatavaaras
läger, och det var en underlig natt. Just en sådan, då
dödingarna komma fram ur sina mörka hålor för att nalkas de
levande människors barn. När de sväva fram över de vita,
vintriga fjällen, ser det ut som gråa skuggor av knotiga björkar
tecknade av månens ovissa ljus eller av norrskenets oroliga
flämtande flammor, och när en hel skara av jabmekar nalkas
från vidderna, tysta som döden, ser det ut som skuggor av
blygrå moln, som draga fram över månens runda skiva. Hu! Det
är rysligt, när de komma allt närmare, svävande, famlande,
gripande allt, som kommer i deras väg.
Men Lalla fruktade ej. Björnens själ var i honom. Han
var stark som en gud. Han skulle draga till Jabme-aibmo och
betvinga den mäktige jabmek, som hittills ingen rått på.
Döck hjälpare behövdes, och Korkea Lalla ordnade allt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
