Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Trolldom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt som nåiderna äro vana. Alla skulle få skåda hans
trolldoms makt. Endast Oluk visade han bort, bort i vilda skogen.
Han hade onda ögon och kunde förstöra allt. just när allt var
klart. Och nu var efter mycket besvär också det mesta i
ordning.
Nu skulle Shiarak. lappbyns trollkvinnor, fram. Shiarak,
de förskräckliga — och se där kommo de: Två kvinnor med
håret hängande vilt över ansiktet under vita mössor av
linne. De voro klädda i lysande helgdagskläder men utan
bälten. Man såg knappast vilka de voro, ty det vilda hängande
håret dolde kvinnornas drag. De skulle bistå Lalla i hans stora
strid mot skuggornas folk. Se där kom det folket i fjärran.
Endast nåidens skarpa öga, som trängde genom dödens
mörker, fick skåda dödens utskickade. Där nalkades hela det
rysliga följet. Främst gick Märro-oive, mannen utan mössa
och bälte med det rysliga, toviga håret, som ringlade sig likt
smala snokar kring hans askgrå drag. Han ledde en liten
darrande flicka vid handen.
Lalla satt på Oluks björnhud och höll trumman i knäet.
Hammaren lopp över skinnet, och dova hördes slagen. Det
darrande skinnet med de dansande ringarna sände fram
underliga ljud, Lalla joikade sakta, och under tiden kommo flera
dödingar fram: »Årja», gulblek som månen, med tomma
ögonhålor, »Rudok», de bleka hemska kvinnorna med den stela
blicken och de förvridna dragen, en ryslig jabmek, som gripit dem
båda med sin kalla hand, och så hela raden av bleka andar.
Slutligen följde Lallas vita ren, som flytt för björnen, medan
ormar i långa rader krälade på marken och ganfåglar ljudlöst
svävade lågt ovan fjällbjörkarnas kronor, med hemska stela
ögon i de långsamt vända huvudena spejande efter rov.
Det var ett följe rysligt att skåda för den som såg det, när
det kom svävande, hoppande, skuttande, underligt dansande
mellan trädens förvridna knotiga stammar och bland skuggorna,
som manades fram av norrskenets darrande strålar, de där
ljudlöst foro fram och åter över himmelens fäste.
Tiden var kommen för Korkea Lalla att taga upp striden
för sin systers liv, för henne som låg där i kåtan på de gråa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
