Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Trolldom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hudarna vid den slocknande elden och väntade på hjälpen, som
kanske skulle komma. Han hade rest sig och gick med
trumman långsamt kring kåtan. Med hammaren slog han ett slag
då och då. Men gången blev snabbare och slagen tätare. Har
började joika med allt högre och högre röst. Så stannade han
tvärt. Han kastade mössa och bälte, löste skobanden, och när
han åter fattat trumman, greps han av vilt raseri.
I ursinnig fart lopp han kåtan runt. hammaren slog allt
vildare, trumman skrällde, och Lalla hävde upp rop efter rop.
I en vid krets stodo lapparna omkring, både män och kvinnor,
de sjöngo och joikade liksom nåiden högre och lägre följande
honom efter. Hemsk lät sånger ut över öde vidder, och
Shiaraks skrin voro hemska att höra.
Man gav Lalla en yxa. Han kastade hammaren och vände
vapnet mot sig själv. Han slog sig med yxan på armar och ben,
skar sig med eggen, så att blodet flöt, flämtade och stånkade
men sprang alltfort, lopp som för brinnande livet. Han var
nära att digna av trötthet, men man gav honom brännvin ur
kosor av silver. Det skänkte honom nya krafter. Såsom
galen lopp han runt, runt. Ursinnigare ljödo ropen och
sången. — Men med ens blev nåiden tyst. Han satte sig i snön,
fattade om höfterna, böjde kroppen våldsamt tillbaka. Han
syntes nära att dö, och liksom i dödsångest, men med befallande
ton skrek han: »Fram med köroxen! Kör!»
Han låg där i snön och sov, sov i nära en timma. Ingen
vågade störa honom. Nu var han på resa. Man lade en renhud
under hans huvud, och trumman på hans bröst.
Från kåtorna lyste det svagt, rök och gnistor stego mot
natthimmeln, och hundarna smögo tysta omkring sökande bland
avfallet efter slakten. Men Korkea Lalla hade lämnat allt
detta bakom sig. Hans väg förde genom det rysliga följe han
sett. Det vek för den mäktige nåiden, och färden gick nu mot
bergen i norr, som reste sina hjässor mot skyn. De liknade
molnstoder, bakom vilka nordljuset dolde sig för att då och
då sända fram knippen av dallrande strålar. som med blixtens
fart sköto upp. mot det högsta av fästet och lika hastigt åter
gömde sig eller vandrade från snötopp till snötopp mötande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
