Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Rounala klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Matti och Lauri blevo som vilda av smärta och rädsla.
Kaggen släppte de och sprungo sedan som galna över fjällen.
De hoppade över bäckarna, togo skutt över stenar och
stenskravel, snurrade runt, rullade sig på marken, doppade sig i
sjöarna och sökte upp snöfläckarna på bergens nordsidor,
begrovo sig i snön, spottade, skreko och fräste, välsignade och
förbannade, men ingentimg hjälpte. Fåglar och flygfän hunno
dem över allt, kraxade och surrade, stucko och beto. Det fanns
ingen vån att komma undan. De kommo till Purrajärvis seite,
kröpo och krälade framför guden, kvedo och gräto, men
guden brydde sig inte om dem. Det gjorde fåglarna i stället.
De blevo galna båda två, de irrade omkring dagar och
nätter utan rast och ro, utan lisa och utan föda. De visste ej
själva, huru länge de strövade, men så kommo de till
Köngämä vatten igen, och då de följde strömmen, kommo de fram
till Saarikoski, där Sokea Ani bodde i den svarta torvgammen.
Blinda Anna satt och band nät, hon var blindare än
någonsin, men till att binda nät behöver man inga ögon.
Inte heller för att fatta, det Matti och Lauri voro i stor nöd.
De anropade Ani om hjälp, och hon lovade hjälpa.
»Ni äro ogudaktiga hedningar», sade hon, »och därför
biter på er all satans makt. Kom med mig till kyrkan, där
finnes bot.»
Och efter de ej ville vänta, tog hon dem en i vardera
handen, och så vandrade de i väg till Rounala kyrka. Den
var inte så alldeles nära, de måste gå genom skogen, vada
genom myren och sedan följa bäcken, men kråkor och korpar,
getingar och bromsar följde dem. Sokea Ani vågade de sig ej
på, ty hon var kristen, men hedningarna anföllo de med
fördubblad iver. Det var ett stort väsen, där de tre drogo fram,
ett kraxande, surrande och skrikande som ingen hört. Matti
och Lauri slogo omkring sig av alla krafter, hoppade och
sparkade. Men det blev bara värre. »Var bara lugna», sade Ani,
»och se er inte om.» Men det var ej så gott att vara lugn.
Så kommo de till kyrkan i skymningen. Ensam och grå
stod den i björkskogen, omgiven av gravar. Men gravarna
liknade grunda gropar, och det växte högt gräs och vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
