Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Rounala klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans egna ord. Men då skulle det för alla cirklars,
krumbukters och utvikningars skull — för att ej tala om andra lappars
avbrott — dragit minst en timma. Det är inte hela berättelsen
värd, och därför är det bäst, att jag själv för det mesta för
ordet, så att den kan bliva litet kortare.
Det var nu så, att höga överheten befallt, att Rounala
klocka skulle lämnas till Enontekis. Korset och altaret skulle
man taga med, och sedan fanns knappast mera i hela kyrkan att
taga. Så fattig var den. Och de hade lagt några bräder på
ett par skogskälkar och kommo upp strax före jul. Lars Örbos
hade lovat att hjälpa till, så han hade sett, buru alltsammans
tillgått.
Nåja, det var inte lätt att få ner klockan, ty den var
ganska tung, och när man slutligen lyckats, var det slut med
dagen, ty man kan knappast tala om någon dag den tiden på
året. Men så blev det så mycket vackrare månsken på kvällen,
så att korset, som bara var struket med litet vit limfärg, lyste
så vackert, när det kom ut genom kyrkdörren och lades på
flaken bakom klockan. Altarskranket gick sönder, när det
skulle tagas loss, så det lämnade man. Det var för resten bara
några enkla bräder.
Sedan skulle man köra. Men det var för jämmerligt att
se blinda Ani, som kommit dit, när hon hört allt bullret och
ropet. Hon fick ju veta, vad man tänkte göra, och det kunde
väl för henne varit ungefär lika, om man tagit klockan från
Rounala kyrka eller hjärtat ur hennes bröst.
Hon var gammal, krokig och skrumpen, där hon stod i sin
slitna flottiga päls och ej kunde se det minsta med sina röda
ögon. Nog hade släktingarna velat taga henne från torvgammen
många gånger, men hon var seg gumman. Ingen kunde förstå,
huru hon bärgade sig där i obygden. Men livet är envist, och
Ani ville vara ringare, fast det inte fanns någon församling.
Hon ringde för att de döda skulle få veta, när det var helg. Och
när det var dimma och snöstorm, stod Ani däruppe och ringde
och ringde, så att folk, som var i fjället, skulle hitta. »Tyst!
Jag hör visst Anis klocka!» sade de, och så funno de
vilsefarande vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
