Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Rounala klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu skulle det taga slut med allt detta. Korset skulle de
taga bort. Det var förskräckligt. Det kunde hon i alla fall
ej se. Men klockan skulle också bort. Det var den enda, som
talat till henne i ödemarken. Den både sjöng och mässade,
predikade och läste. Hon hade själv skaffat den genom sina
egna böner, och den var också liksom en budbärare mellan henne
och Vuollaba, som var i himmelriket. Och nu skulle den bort.
Den hade förjagat de onda andarna, den hade tystat
djävulstrumman, och nåiderna skydde den. Nu skulle den bort, och
det skulle bliva mörkt och hedniskt igen.
Sokea Ani grät ej, sorgen var för stor. Hon gjorde inga
invändningar, höga överheten hade befallt. Men hon stod
bredvid klockan och strök över den kalla malmen med sin trasiga
vante. Hon smekte den så ömt som man smeker sin älskade,
när man skall skiljas. Och vad skulle det bliva av Sokea Ani,
sedan hon mist sin klocka, hon gamla fattiga blinda stackaren?
»Men vi fingo lov att köra», sade Lars Orbos, »och hästen
skulle till att draga. Vi skulle utför backen, så det måste gå
rent av sig själv. Men kälken stod där den stod, hästen kunde
inte få den ur fläcken. Vi smackade, vi sköto på, och hästen
arbetade av alla krafter, men åket med korset och klockan på
kom inte från stället. Det var något trolltyg med, det kunde
vi förstå, och vi gingo fram för ätt draga i hästen, när det inte
hjälpte att vi sköto på lasset.»
»Och kan någon tänka sig hur det var? Man kunde rent för-
fasa sig och bli död som en sten, när man såg det: Det var fullt
av andar, som höllo igen. De höllo i korset, i klockan, i
kälkarna, så det var inte under, att vi ej kommo någon vart. De
voro vita som dimmor, fast de lyste som av rimfrost i månens
sken. Tysta som graven voro de och starka som den. Jag
tyckte först de voro så hemska, så jag kunde dö, men ju mera
Jag såg på dem, desto mindre fruktande blev jag. Jag tyckte det
var synd om alla de döda, att de skulle mista sin klocka. Men
överheten hade ju befallt.»
»Vuopion Aade var med. Han har alltid vetat råd för
sådant där. Det var han som manade bort spökena i Salomon
Muodkas sommarlada i Kutainen, och han vet, hur man skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
