Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Rounala klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ta dem. Han funderade en stund, och sedan sade han, att vi
skulle göra en ställning, på vilken klockan kunde hänga i sina
tappar, så att den svängde, när hästen drog. Vi tyckte han
hade rätt, och huru vi funderade med saken, fingo vi klockan
att hänga, så att den kunde röra sig och kläppen slå. Och så
snart första slaget hördes», sade Lars Orbos, gledo kälkarna
fram på snön.»
Hästen kände, att ingen höll igen, och nu drog han med
största lätthet, kläppen for av och an, och klockan ljöd så rent
och klart som den alltid gjort. Det var malm och silver i
klangen.
Men underligt var det tåg som nu skred fram genom
skogen följande Kirkojokis frusna vatten. Lars Orbos satt
framtill och körde, och i de breda spåren efter kälkarna gingo
Vuopion Aade, Hermelins Anders och Johan Pirri. Allra sist kom
blinda Anna lik en sörjande änka, för vilken gravklockan
ljuder. Det var ingen av karlarna, som vågade vända sig om,
men hade så skett, skulle de fått se, vilket underligt följe,
som drog fram 1 klockans spår.
Det var hela raden av månskensbleka andar, som skred
fram över den vita snön, stilla, tyst, högtidligt, så att ej en
viskning förnams, där de dimlika skepnaderna tågade mellan
björkarnas vita stammar. Högtidligt och klart sjöng klockan sin
sång: »Bing bång! Bing bång!» Och den heliga malmen kallade
till sitt följe de döda ur jordens sköte. De hade lyssnat till
dess maning i livet, den hade ringt för de döda, de ville ej
sakna dess heliga sång: »Bing bång! Bing bång!» ljöd det över myr
och frusen sjö, i skog och på öde vidder, var tåget gick fram.
Månen lyste från molnfri himmel, stjärnorna tindrade,
rimfrosten glittrade på björkarnas kvistar, 1 lätta flingor föll den
ljudlöst ned på den dallrande malmen, som ringde sin
avskedshälsning till berg och dalar, till skogar och vita ängder kring
Rounalas helgade jord. Karlarna vågade ej tala, bävan hade
gripit dem, de lyssnade blott, och det var dem som hade tåget
gått genom evighetens värld, där lösta andar draga fram ledda
av rösten från andarnas fader.
»Bing bång! Bing bång!» ljöd det som en klang från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
