Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Sirma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det till Torneå borgare såsom härbärge vid resor till Norge.
Vem som helst gick ut och in utan vördnad för det heliga
rummet.
Det var långt efter Sirmas död, som några av lapparnas
pojkar lekte därinne. Rätt som det var, stod en av dem i
predikstolen, vilken ännu ej ramlat. Pojken kände sig stolt.
»Här har herr Olof predikat», ropade han, »nu är det jag
som predikar.» Men det skulle han inte ha sagt. Inför hans
stelnande ögon reste sig. herr Olof själv upp ur det murkna
golvet, där altaret stått. Han var grön av vrede, säga
somliga — av mögel ha andra förklarat. Det var ej långt mellan
altare och predikstol. Med kraftig hand fattade herr Olof
pojken i kragen, och som ett skott så snabbt flög lymmeln ut
genom kyrkdörren. De andra följde, bleka av fasa. Så lade sig
herr Olof åter till ro. »Herr Olof är här, herr Olof är i kyrkan
igen», spred det sig bland lapparna. Konsistorium fick inte
bort honom ändå. Nu hade han fått fred för Elingtus också.
Det var ej svårt att förstå, vem som jämt varit framme
och anmält den konstige prästen, när han ännu härjade vid
Köngämä älv. Det var ju Elingius i Jukkasjärvi. Han hade
hotat därmed, när Torneus skulle begravas, och nu satt han
däruppe vid Torne träsk och skrev brev till Steuchen, som
förvist honom dit. Nog var förvisningen svår, men sockret i
malörtsbägaren var, att han blivit Sirmas förman. Ty
kapellet i Enontekis lydde på denna tid under Jukkasjärvi
pastor.
Det vill säga sötman försvann snart ur malörtsbägaren.
Ty första gången herr Christian tog sig till att vara Sirmas
förman, fick han stryk av Sirma. Och det inte litet stryk
ändå, ty herr Olof var en stark karl och van vid sådant.
De slogos sedan ofta, och Elingius låg alltid under. De
lappar i Enontekis började förhäva sig över dem i
Jukkasjärvi. »Herr Olof», sade de, »är en sann Guds man. Det är
som det står i hustavlan: han har stor kraft och myndighet
med sig.» Och Jukkasjärvi lappar kunde ej säga emot, ty
Elingius vårdade sig ej om deras kristendomsstycken. De visste
ej ens, vad »hustavla» var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
