Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Andemakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade han aldrig haft att passa på. En syster hade han,
men hon var inte heller gift. Hon var förd till fängelse i
Stockholm, därför att hon brutit emot överhetens
förordningar. Nila var mycket rik på renar och silverspecier. Han
tyckte han inte behövde krusa ens Stalo. Och för resten var
inte heller Stalo mycket på färde vid den tiden. Bara
förskräckelsen för honom satt ännu kvar jämte all denna
stillhet och tystnad i Lappmarken under hela jultiden.
Den tyckte inte Nila om. Han ville det skulle vara
glädje, fröjd och mycket brännvin. Och efter han hört, att det
i Pajala skulle finnas en präst, hos vilken man kunde fira
en sådan jul, beslöt han långt i förväg att resa ned till
Pajala kyrka samt taga mycket penningar med sig. I barmen
hade han ett helt lomskinn alldeles fullt av speciedalrar
och några holländska.
Det var långt till Pajala kyrka, mycket långt; men har
man en bra körren och det är mörkt och kallt, betyder
det ingenting. Ty i mörker och köld är det som Bergalak
själv fore i renarna. De rusa i väg utan all försyn
uppför backe och ned för backe nästan lika galet, och de stå
knappast till att hejda ens när man kommer fram till
nybyggarens gård. Det är ibland som om de ville rusa rakt
genom väggen.
En sådan ren hade Nila satt för sin pulka, och då var
det intet under, att det bar över fjäll och genom skog
mycket fortare än då hästen löper på landsvägen. I väldiga
krokar gick det, ty aldrig springer renen rätt fram, men
det betydde ingenting, ty hann det vilda djuret bara fram
till branten av en ås med hela världen under sig där nere
i djupet, tog han skadan igen. Han sprang inte längre,
han kastade sig utför, och Nila var nog karl till att hänga
efter och hålla pulkan på rätt köl.
Köngämä dal brydde han sig inte om att följa. Det
hade varit för enkelt. Han for över Rostonselkä och
Taavaskaite. Han visste ju var söder var. Där hade han
ju det underbara purpurskenet vid middagstiden, och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
