Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Andemakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
natten tog han ledning av stjärnorna och det darrande
trollska ljuset 1 norr.
Nila var en mäktig man. Fullt av pengar hade han på sig
som sagt och gömda i stenskravlen i fjällen ännu mer. Om
han körde ihjäl denna renen och hundra till, vad
gjorde väl det? Han kunde skaffa många fler. Bara det gick
fort. Det var huvudsaken. Och därför slog han ut med
armarna och skrek, han dängde till renen med tömmen, så
det small, han ropade på själve Stalo och bad honom sätta
mera fart i djuret. Ty inte var Nila rädd för Stalo. Han
var inte barn han. Stark som Stalo själv. Stalo skulle
bara försöka att hejda honom, där han rusade fram som
vinden själv genom de vildaste marker.
Renen hade sprungit tio mil. Då stannade den och
flåsade, åt litet snö och såg sig omkring. Det var
renar, söm gingo i bet i närheten. »Jaså du orkar inte mer!»
sade Nila. Han hade fått syn på en bra oxe i hjorden.
Han band den förre vid ett träd, stack in fötterna i vidjorna
på skidorna, och så bar det av att fånga den nye oxen.
Saupunkin ven i luften. Nu hade han den nye. Nila tog
vilken ren han ville i hela Lappmarken. Han var ju rik
och gjorde vad han behagade.
Den nya renen hade friska krafter. Med den skulle.
han snart vara i Pajala. Solen hade nästan vågat sig upp
med det översta av sin skiva ovan martallarna där borta
i söder. Den var visst röd som blod. Det var middag.
När det åter blev natt, skulle Nila vara hos prästen i
Pajala. Han skulle rent dränka sig i brännvin. Ty så
mycket hade prästen, sades det. Och Nila hade pengar att
betala.
Renen sparkade snö i ansiktet på Nila, hela skurar.
Men det betydde bara att det gick undan, så han led det med
tålamod och kvitterade med skickliga slag av tömmen.
Det var tyst på myren, över vilken färden gick, men när
lappens vana hand svängde tömmen; i en vid bukt och drog
till med fart, då hördes huru den smällde mot renens päls.
Då satte djuret ny fart. Han förstod, att han hade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
