Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Andemakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bakom sig, som kunde köra. I ilande fart satte han upp
för Karivaaras ås. Från den såg man vida omkring över
vildmarkens öde vidder. Vilken underlig syn. Det var
purpurdis över hela världen. Nila borde stannat och skådat
omkring sig. Han borde nedfallit inför den Evige. Hans
väg gick ju fram i den Allsmäktiges rike. Men Nila
tillbad ej. På intet annat tänkte han än att komma fort.
Då tvärstannade renen, alldeles där vägen åter skulle
burit utför. De göra så djuren, när de möta någon av
samma släkte. Och här stack upp en renkrona liksom
ur snön. Strax var där hela renen och pulkan med och
människan också, som ville fram i alldeles motsatt riktning.
Det var en kvinna. De båda pulkorna stannade alldeles inpå
varandra. Nila var ej beredd att möta någon. Kvinnan
ej heller. De betraktade varandra förvånade. Bestörta.
»Nila!» utropade kvinnan.
»Elin!» sade Nila. — Det var hans enda syster.
»Du sitter ju i fängelse!» fortsatte han.
»Herren har besökt och förlossat sitt folk!» svarade Elin
med en röst, som han mindes, men ändå ej kände.
På flera år hade han ej sette henne. Hon hade tagit
tjänst där nere, när Isko svek henne. Hon hade blivit
ga1en, sade ryktet. Andra berättade, att kungen satt in henne
i fängelse.
Nu satt hon dock ej längre där, det var tydligt. Hon
stod fri och levande inför brodern. Även Nila hade stigit
ur sin pulka. Hon där var hans enda syster. Så lik —
och ändå så olik.
Ja, huru såg hon egentligen ut denna trettio års kvinna
med den bruna hyn, detta korpsvarta hår och dessa mörka
svärmiska ögon, som blott en stund försjunkit i broderns,
men nu blickade hän mot de fjärran öde vidderna, som
lågo där drömmande vinterns långa dröm. Länge hade
hennes pulka glidit fram genom låglandets snötäckta skogar
på den ensliga pulkaväg, som båda till slut kommit att
följa. Frusna sjöar, vida snötäckta myrar, här och där en
skogklädd kulle. En låg ås hade hon kört över, så en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
