Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Rättegången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snurrade rätt över gläntan och dök in i mörkret där borta.
»Ka Pekka! Ka Pekka!» skrek den så gällt, som den gör,
när den blivit skrämd. Vad stod nu på? undrade skogens
stela furor och skäggiga granar.
Det var dock ej snödrivans fall, som skrämt den vita
ripan. Snön och hon voro bästa vänner. Tvillingar till
och med. Man kunde ej skilja dem åt. Nej, något annat var
det, som kom farande. »Tissa tassa! Tissa tassa!» lät det:
»Gniss, gniss!» skrek det i snön, och så ringde klockan, som
bundits i skakeln, ett entonigt pinglande då och då, när
Rusko med rimfrost i man och svans kom sättande på
vintervägen spänd för den långa risslan. I den satt Petter
och körde. Han såg underlig ut. Den ludna mössan var
dragen över öronen och dolde nästan hans svarta ögon.
Hans näsa var blossande röd, och till skägg hade han bara
vita istappar. Ej underligt ripan skrek »Ka’ Pekka!» så
gällt. Ty det vet varje barn i Torne dal, att det betyder:
»Se Petter!» Och det var just Petter, som ripan fått se.
Av den, som satt bredvid, syntes inte ett spår. Man
blev blott varse ett väldigt bylte: en päls utav vargskinn
med långa hår, en blodröd halsduk i många varv och
därovan en uppslagen krage. Det var allt. Men det stoppade
bra, fast det smällde i knuten, när slädan kom fram till
Per Erssons trappa, den rikaste karlens i byn.
Mor Greta mötte i dörren. Hon tog hand om det stora
byltet. Hon rullade av det den röda halsduk, som hållit
pälsen igen, och fick fram vad som fanns uti pälsen. Där
fanns rock utav vadmal såsom ännu ett skydd, en mössa
av päls uppå den, och nederst funnos byxor av renskinn.
Men innerst sågs Får-Olle själv, som han kallades, bygdens
myndige lagman. I kyrkboken skrevs han för Ekman. Han
var ej så stor som man trott, när han avlagt sina ulvakläder.
Han var kommen att döma fårens herdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
