Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - På sockenbud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fara. Man får åka i issörja, det är tungt, och man kan rakt
fastna, om det fryser på. I stället fick nu hästen vada
genom den djupa snön i skogen. Han stretade och flåsade
framför den långa risslan, så det ångade om honom, men
en finnhäst är van vid sådant och ger sig ej i första
taget.
För resten var ärendet mycket angeläget. Man kunde
Ju inte veta, om gammelfar skulle leva natten över, och
så goda kamrater Niva och Brunit än voro i vanliga fall,
såg det nu ut, som om han fått agg till djuret. Han ryckte
och drog i tömmarna rent omänskligt, smackade och fräste
samt sökte då och då sätta större fart på dragaren genom att
med sladden av tömmen giva denne en så kraftig
påminnelse som möjligt om nödvändigheten att öka farten.
»Hopusta!» skrek han. »Juoksee hopumasti!»,[1] och Brunit
gjorde så gott en finnhäst kunde. Det blev ett slags väg
genom snön, men knappast gick det annat än fot för fot, till
dess det någon gång vart utförsbacke. Niva ville slå
hästen ännu mer, men herr Nils sade till honom, att Herren
inte givit hästen mera krafter; så hunne de ej fram i tid,
finge Gud och inte Brunit svara för den saken. Och Gud
kunde ingen rå med, sade han. Man fick lov att foga sig.
»Kan väl vara det», sade Niva, sedan han hunnit att
noggrant betänka, vad prästen sagt, »men nog tycks det
ibland, som om det vore herrarna som bestämde, och Gud och
vi som finge foga oss. Som till exempel, nog vilja både
Gud och vi, att det skall predikas och levas som det står i
Kristinas bibel[2] och Luthers postilla. Men vi få väl se,
hur Får-Olle, Antman och Ottonius döma.»
»Ja, vi få väl det», svarade herr Nils, »och sedan är
det deras tur att bliva dömda.»
Niva övertänkte inte så kort stund dessa själasörjarens
ord. »Ja, det är väl det som är trösten», tänkte han.
»Får-Olle dömer oss och Gud dömer Får-Olle, och då ställer han
väl till rätta allt vad Får-Olle gjort galet, så det jämkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
