Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Frestelsen i öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hon såg, huru Nils’ blick mörknade vid detta citat,
skyndade hon att reparera det dåliga intryck hennes ord
gjort genom att påpeka, att varken hon eller hennes präster
i Stockholm voro några ogudaktiga människor. Flera av
dessa voro charmanta talare, överhovpredikanten von Troil
1 all synnerhet. Man kände sig verkligen som en bättre
människa, när man hörde honom, och — kunde han tro det —
hon hade flera gånger gjutit rörda tårar under hans
predikningar.
Att man tillika var liberal och tolerant var väl intet fel.
Inte stod någon till rätta för sin tro där nere. Ej ens den
där kuriöse Fredell ville man åt. Själve kungen hade varit
och hört honom par curiosité; och tänkte man rätt efter,
kunde man ju vara sina medmänniskor till mycket mera gagn
genom atl ej stöta dem från sig med stränghet, asketism och
underligheter. Mycket bättre då att vara överseende och
blunda för ett och annat, att göra sig vänner genom sitt
förbindliga sätt och — varför icke — söka inverka till dygdens
väckande genom sitt vackra organ och sitt originella sätt att
föredraga. Hon såg menande och frågande på honom, oviss
om huru han skulle upptaga denna komplimang.
Mer hans blick mörknade åter. Förut hade de varit
inne på hennes gebit: konst, litteratur, poesi, teater,
sällskapsliv. Där kände han sig i allmänhet bortkommen, och
van endast vid försakelser i den vägen, började han tjusas
av vad han såg framställt av en, som kunde måla. Men
nu. hade målarinnan kommit in på hans område. Nu gick
det ej längre.
»Förbannad vare den man», sade han med eftertryck,
och hans ögon sköto blixtar, »förbannad vare den man, som
sätter kött sig till arm, som talar människor till behag och
söker sin egen ära.»
Hor studsade vid den blicken, men förlorade ej
fattningen och släpple ännu mindre taget. »O Nils», utropade
hon nästan ömt och såg på honom med en blick både
ångerfull, skälmsk och beundrande, »när du talar så där, talar du
1 alla fall mig till behag, och du får ej bli ond över att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
